INGA ENKLA VÄGAR. Sveriges svåraste fredsinsats i modern tid kan inte avgöras av pajkastning mellan blocken och lämnas i händerna på SD och V. Foto: FÖRSVARSMAKTEN
INGA ENKLA VÄGAR. Sveriges svåraste fredsinsats i modern tid kan inte avgöras av pajkastning mellan blocken och lämnas i händerna på SD och V. Foto: FÖRSVARSMAKTEN
Anna Dahlberg

Ta ansvar för Afghanistan

Publicerad
Uppdaterad
Ännu en svensk soldat har stupat i krigets Afghanistan. Det understryker behovet av nationell samling kring Afghanistanpolitiken. Vi kan inte överlåta åt Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna att avgöra en så viktig fråga.
Sent i går kväll, långt efter att den ursprungliga versionen av denna text lämnats in, nås jag av det förfärliga beskedet att en svensk soldat dödats av en hemmagjord sprängladdning väster om Mazar-i-Sharif.
Det påminner om det höga pris som striderna i Afghanistan kräver - både för det afghanska folket och för omvärldens styrkor. Det påminner också om allvaret i situationen och det ansvarskännande som måste prägla den politiska processen.
Den 4 november hamnar frågan om den svenska Afghanistaninsatsen på riksdagens bord. Inför avgörandet pågår diskreta samtal mellan utrikesminister Carl Bildt och Mona Sahlin för att undanröja risken för en utrikespolitisk härdsmälta, där regeringen körs över av oppositionen med SD:s hjälp.
Utsikterna att komma överens borde vara goda. Det var Socialdemokraterna som tog Sverige till Afghanistan i början av 2000-talet. Och fram till den olycksaliga rödgröna överenskommelsen i augusti har man visat att man förstår vad det ansvaret innebär.
S har konsekvent avvisat alla krav på slutdatum och varit en självklar del i den sexpartiuppgörelse som underbyggt Afghanistaninsatsen.
Mona Sahlin har nu chansen att ta sig ur Lars Ohlys påtvingade omfamning och därtill visa sig statsmannamässig. Utrikespolitiken är inte vilket politikområde som helst. Sveriges svåraste fredsinsats i modern tid kan inte avgöras av pajkastning mellan blocken och lämnas i händerna på SD och V. Det vore ett fatalt brott med hela den svenska utrikespolitiska traditionen.

Den rödgröna överenskommelsen
är inte bara oansvarig utan orealistisk. Den svenska styrkan ska börja dras tillbaka i början av nästa år, heter det. Men kontrakten är redan skrivna för de soldater som i slutet av nästa månad avlöser FS19 i Mazar-i-Sharif.
Dessutom är alla partier överens om att ambulanshelikoptrar snarast möjligt måste komma på plats. I praktiken innebär det att insatsen kommer att förstärkas med 29 personer från och med 1 april då de två Superpumorna beräknas vara i bruk. Till det ska läggas det obemannade spaningsplanet TUAV som kommer att kräva ytterligare personalförstärkningar.
I stället för en neddragning under våren 2011 väntar alltså en nettoökning.
- Det finns ingen realistisk möjlighet att minska nästa år med så kort varsel, fastslår försvarspolitikern Allan Widman (FP).
Den rödgröna årtalsfixeringen är huvudlös på alla sätt. Den skickar helt fel signal till det afghanska folket. Talibanerna kan glädja sig åt ännu ett land som drabbats av kalla fötter medan Afghanistans demokratikämpar och vanligt folk sneglar med växande oro mot dagen då omvärlden packar ihop och lämnar.
Det skapar också en vrångbild av det svenska tillbakadragandet. Sverige kommer att vara kvar som rådgivare och stöd för den afghanska armén även efter att vi har lämnat över säkerhetsansvaret. I manskap räknat kommer den insatsen säkert att uppgå till ett par hundra personer, underhåll och läkarvård inräknat.
Vi borde alltså prata om att uppdraget skiftar karaktär i stället för att nagla fast datum för en påstådd reträtt.

Det finns goda skäl att tro att Sverige kan lämna över ansvaret för flera av provinserna i norr under de närmaste åren. Trots det ökande antalet talibanattacker på senare tid befinner sig den svenska styrkan i den lugnaste delen av landet. Men i vilken takt överlämnandet kan ske bör inte dikteras av en politisk tidtabell i Stockholm utan av utvecklingen på marken.
Den afghanska armén växer visserligen snabbt i volym, men kvaliteten skiftar. Många kan varken läsa eller skriva, andra är stenade av hasch eller hoppar av.
Socialdemokraterna måste därför överge kravet på absoluta tidsgränser. Däremot bör regeringen gå Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) till mötes i andra avseenden. Afghanistanpropositionen kan ta avstamp i den så kallade Kabulkonferensen och anknyta till dess målsättning att Afghanistans egen armé ska ta över säkerhetsansvaret till utgången av 2014.
Regeringen bör också acceptera kravet på en civil chef för Afghanistanstyrkan och på andra sätt stärka den civila sidan av insatsen.
Så skulle en ansvarsfull kompromiss kunna formas mellan regeringen, S och MP. Om båda sidor har viljan borde avståndet vara lätt att överbrygga.

Det finns inga enkla vägar ut ur Afghanistan. De som tror på en militär lösning blundar för utvecklingen på slagfältet. De blundar också för Karzairegimens konsekventa förfall kantat av valfusk och korruption.
Lika naiva är de som sätter sitt hopp till en politisk lösning med talibanerna. Att talibanerna och deras vapendragare - Haqqani-nätverket och Hekmatyar - skulle acceptera demokrati och kvinnors rättigheter är lika sannolikt som att påven skulle ge sin välsignelse till aborter.
Allra mest verklighetsfrånvända är de som likt Ohly propagerar för att omvärlden snarast ska byta ut soldaterna mot bistånd. Ett sådant vakuum skulle snabbt fyllas av ett fullskaligt inbördeskrig, talibaneras comeback och en utrensning av allt västligt inflytande, inklusive biståndsarbetare.
Så enorma är utmaningarna i Afghanistan. Sverige spelar i det sammanhanget en undanskymd roll. Men vi bör i alla fall ta vår del av ansvaret för att parera de värsta avgrunderna - inte ta en smitväg ut.
Låt inte våra stupade soldater i Afghanistan ha dött förgäves.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag