Blickar man tillbaka på Sveriges moderna historia kan man konstatera att vi har haft långa perioder av att sticka huvudet i sanden. 70-talets borgerliga regeringar ägnade sig exempelvis åt en kostsam överbryggningspolitik i ett försök att rädda en undergångsdömd varvsindustri.
Men vi har också haft en storhetstid för reformer som skulle få vilket annat land som helst att bli grönt av avund. Den inleddes på 80-talet under ledning av finansminister Kjell-Olof Feldt och fortsatte med den borgerliga regeringen under tidigt 90-tal.
Under denna period lades grunden till dagens välstånd. Visserligen misslyckades båda läger grundligt med stabiliseringspolitiken, vilket Göran Persson sedan fick ta hand om. Men när det gäller strukturreformer har vi aldrig upplevt något liknande.
Vi fick ett nytt skattesystem, en pensionsreform, avregleringar på en rad områden, fyraåriga mandatperioder, valfrihet inom skolan och vården, ett slopande av bostadssubventionseländet och så vidare.
Väljarna förblev dock kallsinniga. Såväl kanslihushögern (S) som Bildtregeringen röstades prompt bort från makten. Förvaltaren Persson däremot lyckades sitta kvar i tre mandatperioder.
Troligen upplever vi något liknande nu. Vi har återigen fått en regering som frustar av reformvilja. Alliansen kom till makten med den bärande idén att bryta utanförskapet och återupprätta arbetslinjen i Sverige.
Man kan ha synpunkter på hur regeringen har tagit sig an problemet. Gunnar Wetterberg, en av Sveriges skarpaste samhällsdebattörer, är kritisk till arbetsmetoderna:
- Det stora misstaget är att den här regeringen har frångått traditionen att använda sig av stora utredningar för att vrida och vända på alla problem. I stället har man gjort alltför mycket snabbt och på egen hand i regeringskansliet, vilket har lett till att man har tvingats ändra sig flera gånger. I backspegeln kommer nog mycket av reformerna att se ganska bra ut, men alla ändringar har misskrediterat regeringen, menar Wetterberg.
Särskilt påtagligt har detta problem varit i hanteringen av a-kassan. I stället för att tillsätta en utlovad socialförsäkringsutredning har Borg och Littorin vridit fram och tillbaka på rattarna. Det senaste budet är att direktiven till den numera tre år försenade utredningen ska vara klara efter årsskiftet.
Man kan också invända att regeringen borde ha tagit sig an fler strukturreformer. Värnskatten har lämnats orörd liksom hela arbetsmarknaden med dess höga trösklar.
Men faktum kvarstår. Den här regeringen har sänkt inkomstskatterna och skattetrycket på ett sätt som vi aldrig tidigare sett i landet med världens högsta skatter. Antalet långtidssjukskrivna har halverats i landet med Europas högsta sjukfrånvaro. Arbetslinjen är på god väg att rehabiliteras.
Reformviljan går igen på en rad områden. Vi har en skolminister som är i färd med att återupprätta kunskapsskolan, en biståndsminister som har stagat upp biståndet, en försvarsminister som har börjat städa upp i försvaret och så vidare.
Det finns klara paralleller mellan det sena 80-talets S-regeringar och dagens regering. I båda fallen är finansdepartementet navet i regeringen. Feldt omgav sig med den så kallade kanslihushögern bestående av tunga namn som Klas Eklund, Erik Åsbrink och Lars Heikensten.
Borgs pojkar och flickor är inte fullt lika namnkunniga, men energin och tyngden är densamma. "Feldt och Borg är de mest imponerande finansministrar vi har haft på länge", konstaterar Gunnar Wetterberg.
Kontrasten till dagens socialdemokrati är slående. Det ord som ligger närmast till hands för att beskriva kretsen runt Mona Sahlin är "light". Thomas Östros har inte lyckats forma någon hjärntrust omkring sig och den gamla tyngden inom arbetarrörelsen har ersatts av personer som Thomas Bodström och Veronica Palm.
Men att döma av opinionsmätningarna är det detta lag som väljarna vill ha i Rosenbad efter valet nästa år. Det är nedslående. Om vi röstar bort de sällsynta exempel på regeringar som uppvisar både tyngd och reformvilja kommer vi att utarma politiken. Östros kommer alltid att stanna i politiken. Men Borg? Bildt? Knappast.