Var fjärde ungdom står utan jobb i Sverige - 24,3 procent. Det är bara Spanien i hela Europa som har en högre siffra. Ändå har det tills nyligen varit relativt tyst om detta jätteproblem.
Socialdemokraterna låtsas vara upprörda, men vill i praktiken bara gömma undan ungdomsarbetslösheten i olika utbildningsinsatser.
Arbetsmarknadens insiders ska till varje pris skyddas mot outsiders såsom ungdomar och invandrare. Solidaritet kallas det visst.
Regeringen är inte mycket bättre. Den är livrädd för att hamna på kant med fackföreningsrörelsen och försöker därför bakvägen rea ut ungdomar med hjälp av en halverad arbetsgivaravgift.
Alla skyller på alla och ingen vill ta ansvar för den ohållbara situationen.

Vad kan då göras? Forskare brukar framhålla tre systemfel som skäl till att Sverige ligger i topp när det gäller ungdomsarbetslöshet:
1: Yrkesutbildningen. Sverige har en alldeles för teoretisk yrkesutbildning. Verkstadsskolor och andra yrkesskolor ute på arbetsmarknaden har i stor utsträckning lagts ner och flyttats in på de kommunala skolorna.
I de länder som är bäst på att tillvarata ungdomars kompetens, såsom Danmark, gör man tvärtom. Lärlingsperioden är flera år och förlagd till företagen.
2: Las. Sverige tillhör de länder i Europa som har det starkaste anställningsskyddet. Det gör att arbetsgivare aktar sig för att anställa oerfaren och lågutbildad arbetskraft. Över hälften av de ungdomar som har jobb är tillfälligt anställda, vilket ställer Sverige i skamvrån internationellt. Och de som lyckas bli fastanställda ryker först vid uppsägningar enligt regeln om sist in - först ut.
I länder med mer flexibel arbetsrätt - Danmark och Storbritannien exempelvis - är ungdomsarbetslösheten mycket lägre.
3: Höga ingångslöner. De svenska minimilönerna tillhör de högsta i världen. Facket har drivit upp lägstalönerna i tron att det ska leda till högre löner generellt, men följden har i stället blivit en extremt platt lönetrappa.
Gunnar Wetterberg, författare och samhällspolitisk chef på Saco, konstaterar att detta inte bara skapar höga trösklar in på arbetsmarknaden. Många lågkvalificerade jobb har dessutom försvunnit. Barnskötare har ersatts av förskollärare, sjukvårdsbiträden av undersköterskor. När det är nästan lika dyrt för arbetsgivaren att anställa outbildade ungdomar som välutbildad arbetskraft är valet enkelt.
Statistiken över ingångslöner för ungdomar talar sitt tydliga språk. En nykläckt murare under 22 år tjänar hela 21533 kronor i månaden. Lägstalönen i privathandeln är 18284 kronor, vilket bara är knappt tusenlappen under medellönen i sektorn.

I teorin lever vi i den mest solidariska av världar. De "svaga" hjälps upp av teoritunga yrkesutbildningar som ger entrébiljett till universiteten, av höga ingångslöner och lagskydd mot lynniga arbetsgivare.
I praktiken lämnar vi ungdomar, lågutbildade och invandrare i sticket. Skyddsnäten hjälper bara dem som redan är etablerade på arbetsmarknaden, mot dem som försöker ta sig in.
Det är dags att vuxenvärlden tar sitt ansvar. Maud Olofsson (C) bör ta initiativ till en ungdomskommission som inbegriper såväl de politiska partierna som arbetsmarknadens parter. Bara en sådan bred uppställning kan bryta dagens dödläge.
Uppdraget bör vara tydligt: Att föreslå förändringar som gör det lättare för ungdomar, och helst även invandrare, att ta sig in på arbetsmarknaden. En bra början vore att studera det danska framgångsexemplet.
Gunnar Wetterberg påpekar att ett effektivt sätt att sänka trösklarna vore att införa "lärlingsjobb" eller "ingångsjobb", det vill säga en mix av arbete och utbildning mot en kraftigt reducerad lön. IF Metall har redan öppnat för sådana avtal.
Det finns inget olösligt över dagens orättvisor på arbetsmarknaden. Det finns bara dåliga ursäkter för att inget göra.