SD
Vi var nog många som drog en suck av lättnad när Sverigedemokraterna tågade ut ur Storkyrkan i veckan. Redan på riksdagsårets andra dag föll masken och partiets ledamöter avslöjade sig som de oslipade hatmånglare de är.
Det mesta har annars gått SD:s väg sedan valet. Alla finrum har öppnats på vid gavel och SVT har gjort "första dagen på jobbet"-reportage och andra käcka inslag om nykomlingarna.
Plötsligt satt de där, uppkrupna i folkhemmets soffa, och myste i stugvärmen.
Normaliseringen har gått rekordsnabbt, och den har underlättats av två parallella skeenden. Det ena är Sverigedemokraternas skickliga ansvars-charad och det andra de etablerade partiernas kollektiva ansvarsflykt.
Jimmie Åkesson låter som ett eko av Fredrik Reinfeldt när han mässar om behovet av ansvarstagande. I en radiodebatt med Lars Ohly (V) i veckan hade han till och med mage att efterlysa en "mer saklig och civiliserad debatt".

Det förvandlingsnumret hade varit lättare att avfärda om de etablerade partierna och deras hejaklackar uppträtt lite mer respektingivande. I stället försöker såväl högern som vänstern plocka politiska poäng på SD:s intåg i riksdagen.
Ohly kan numera inte foga samman en fullständig mening om Sverigedemokraterna utan att ordet "höger" finns med. Gång på gång inskärper han att SD är ett högerextremt parti som inte har något gemensamt med de rödgröna, men desto mer med alliansregeringen.
Argumentet får eldunderstöd av allehanda vänsterdebattörer. Förra söndagen konstaterade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att SD och alliansen "ligger besvärande nära varandra i många frågor" och på samma tidnings ledarsida talar man inte om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna utan om "högerextremisterna" (AB 8/10).

Sakligt sett är det en märklig anklagelse. Visst kan SD sägas ligga närmare alliansen i vissa frågor såsom kriminalpolitiken och betygen, men det går lika lätt att hitta gemensamma nämnare vänsterut.
SD:s utrikes- och försvarspolitik är i väsentliga delar en blåkopia på Vänsterpartiets med krav på utträde ur EU, ett hemtagande av den svenska Afghanistanstyrkan och återinförande av den allmänna värnplikten. Båda partier vill värna det nationella och fjärma sig från omvärlden.
SD är också det enda parti som slår Vänsterpartiet i utgiftsambitioner - 65 miljarder extra till bland annat höjd a-kassa och sänkt skatt för pensionärer.
Det är för övrigt inte i traditionella högerfästen såsom Danderyd som SD hämtar sina väljare, utan bland unga män, arbetslösa och LO-medlemmar.
Gör detta SD till ett vänsterextremistiskt parti? Självfallet inte. Det visar bara på det futila i försöken att kleta ner sina motståndare med SD-anspelningar. Det är en låg debatteknik som flyttar fokus bort från det väsentliga: SD är ett populistiskt och främlingsfientligt parti som plockar förslag från såväl höger som vänster efter dagshumör. Punkt.

Alliansen går sannerligen inte heller fri från skuld. Såväl Göran Hägglund (KD) som Carl Bildt (M) har jämställt SD och V. "Extremistpartier" skorrade Bildt vid ett besök i Landskrona under valrörelsen. "Det är som att välja mellan pest eller kolera", fastslog Hägglund.
Samma ansvarslöshet har präglat frågan om SD:s vågmästarställning i riksdagen. Alliansens småpartier med Centerns Maud Olofsson i spetsen har låtit förstå att minoritetsregerandet kommer att bli en baggis. I stället för att sträcka ut en hand till de rödgröna partierna har de glatt spekulerat i det rödgröna samarbetets sönderfall.
Mona Sahlin (S) å sin sida har kastat av sig all statsmannamässighet sedan valförlusten. Lanseringen av Kent Härstedt som talmanskandidat visar att brösttonerna under valrörelsen om att till varje pris hålla Sverigedemokraternas borta från inflytande bara var tomt prat.
Det har sällan talats mer om vikten av ansvar än nu, men ingen tycks vilja axla det. Det är illavarslande.
Vi kan inte förlita oss på att SD ska storma ut ur Storkyrkan varje vecka.