Utanförskapet ökar, varnar Thomas Östros (s). Utanförskapet fortsätter att minska, intygar Anders Borg (m). Vem ska man tro på?
De som följde budgetdebatten i måndags blev antagligen rejält förvirrade. Från finansministerns håll lät det som det brukar göra när regeringen excellerar i sin paradgren - utanförskapet. Sysselsättningen stiger och arbetslösheten sjunker, vilket har gjort att utanförskapet har minskat med 190 000 personer bara under 2007 och 2008.
Från motståndarlägret målades rakt motsatt bild upp. Regeringens jobbpolitik är ett stort misslyckande, dundrade Östros: Under de senaste tolv månaderna har utanförskapet ökat med 20000 personer, om man räknar som moderaterna gjorde före valet.
Det är lätt att konstatera att dessa påståenden inte går ihop. Åtminstone en av herrarna måste rimligen vara ute och cykla i de statistiska tassemarkerna.
Ett första problem som infinner sig när man dyker ner i rapporter och tabeller kring utanförskapet är att själva begreppet är geléartat. Alliansen använder sig av inte mindre än tre olika mått:
Ursprungsmodellen". ("Bred arbetslöshet"). Moderaternas favoritmått i valrörelsen 2006. Det lanserades av nuvarande statssekreteraren på arbetsmarknadsdepartementet, Eva Uddén Sonnegård, och går ut på att utanförskapet ska ses som summan av alla mellan 16 och 64 år som inte är sysselsatta eller studerar på heltid. Det var denna definition som Reinfeldt använde sig av när han hävdade att över en miljon befinner sig i utanförskap.
"Schlingmann-modellen". Det nya innemåttet på arbetsmarknadsdepartementet. Enligt detta sätt att räkna definieras utanförskap som summan av alla som är öppet arbetslösa, i AMS-åtgärder, latent arbetssökande, undersysselsatta, mottar sjukpenning eller är förtidspensionerade.
Elaka tungor påstår att det nya måttet togs fram på uppmaning av moderaternas PR-torped Per Schlingmann för att frisera siffrorna inför en stor annonskampanj. Detta tillbakavisas bestämt av statssekreterare Uddén Sonnegård när jag ringer upp henne; räknemetoden började användas redan 2005. Hon medger dock att det svenska utanförskapet ser betydligt mer bekymmersamt ut om man tar med ohälsan i bilden. Med andra ord, raset i utanförskapet blir betydligt mer imponerande med "Schlingmann-modellen".
"Borg-modellen". Slutligen håller sig finansdepartementet med ett eget mått på utanförskapet. Man fyller helt sonika tratten med alla som någon gång under året har försörjt sig på bidrag och räknar sedan om det till helårspersoner.
Borg har ofta hånats för detta mått med kommentarer i stil med: "På vilket sätt leder tio svenskars förkylningar till att utanförskapet ökar?" Måttet introducerades dock redan på Erik Åsbrinks (s) tid på finansen, låt vara att det då inte kallades utanförskap.
Så har Östros rätt i att alliansen tricksar med siffrorna för att skönmåla verkligheten? Eller är det Östros själv som gangstrar med statistiken?
Utan att friskriva alliansen så står Östros i en klass för sig när det gäller sifferjonglerande.
Socialdemokraterna bad nyligen riksdagens utredningstjänst (RUT) att räkna på hur utanförskapet har utvecklats utifrån de tre olika måtten. Rapporten visar att oavsett vilken metod man använder så har utanförskapet minskat markant sedan maktskiftet.
Med Schlingmann-modellen är minskningen 173 000 personer mellan sommaren 2006 och 2008. Med Borg-modellen var nedgången 118 000 förra året. (Eftersom man räknar på helår finns det ingen färdig siffra över 2008, men minskningen har fortsatt.) Den "breda arbetslösheten" slutligen - moderaternas gamla favoritmått - har gått ner från 20,7 procent till 19,9.
När Östros hävdar att utanförskapet har ökat med 20 000 personer det senaste året, ljuger han visserligen inte. En uppdatering för augusti visar att den "breda arbetslösheten" i absoluta tal har ökat med 19 800 personer jämfört med samma månad i fjol. RUT avråder dock från att förlita sig på denna tabell, eftersom befolkningsökningen gör alla sifferjämförelser otillförlitliga.
Det mer rättvisande relativa talet visar en ökning med blygsamma 0,1 procentenheter, vilket uppenbart ligger inom den statistiska felmarginalen.
Det är alltså med denna rapport i sin hand som Östros går till offensiv mot regeringen i slaget om utanförskapet. Han borde välja en annan fajt.