För några veckor sedan skrev jag om 25-årige Kadafi Hussein från Rinkeby. Han är hiphopartisten och ungdomsledaren som har tagit upp kampen mot den somaliska extremistgruppen al-Shabab.
Sedan dess har hans insatser rönt internationell uppmärksamhet. I söndags intervjuades han i en artikel i New York Times och fler medier står på kö. Samtidigt har det personliga priset blivit allt högre.
Samma dag som artikeln publicerades blev han mordhotad över telefon. En person som sade sig företräda al-Shabab förklarade att Kadafi är en förrädare och att alla muslimer därför har rätt att döda honom. Det kommer att ske när som helst, la rösten till.Det är inte första gången som Kadafi drabbas av al-Shababs vrede. I september i fjol blev han nedslagen på en cykelbana i Rinkeby och hotad till livet. Varningar har dessutom flera gånger framförts till honom via vänner och bekanta. För Kadafi råder det ingen tvekan om att hoten är allvarligt menade och att hans liv nu svävar i fara. Han är märkbart skärrad när jag pratar med honom och säger uppgivet att han räknar sina dagar.

Men trots denna allvarliga hotbild har han fortfarande inte erbjudits någon hjälp av polisen. Inte så mycket som en larmtelefon har han fått. Efter det senaste mordhotet har polisen visserligen dragit i gång en utredning om hotbilden mot honom, men vad den landar i är fortfarande oklart.
Hur är detta möjligt? Här har vi en person som gör precis det som det demokratiska samhället efterlyser. En person som vågar bryta tystnaden och utmana extremismen. En svensk-somalier och "110-procentig muslim" som vägrar att ge vika för al-Shababs maktspråk gentemot den somaliska minoriteten i Sverige.Det är den sortens modiga människor som utgör det öppna samhällets ryggrad. Utan dem kommer den organiserade brottsligheten och andra grupper med liknande maktanspråk att växa sig allt bredare. Utan dem kommer vi att få en allt tystare offentlighet.
Därför är det avgörande att staten värnar deras säkerhet. Dessvärre verkar inte polisen ta det ansvaret.

Vid fotbollsderbyn tvekar man inte att skicka ut hundratals poliser för att upprätthålla ordningen. Då finns det ingen gräns för polisens resurser. Samma sak när nazister ska demonstrera. Inga fingrar läggs emellan för att skydda deras rätt att uttrycka sin mening.
Jämför det med det femtontal poliser som jobbar heltid med personsäkerhet i hela Stockholms län. "Det är ungefär lika många som står i Solnas T-banespärr under ett vanligt derby", som en poliskälla uttrycker det.
Livvaktsskydd är inte ens att tänka på för vanliga medborgare. Den öppna polisen har över huvud taget inga livvakter; det tillhör Säpos domän och där drar man gränsen vid rikets högsta ledning. Det är alltså inte hotets art som är avgörande, utan din position.
För vanliga medborgare återstår bara att gömma sig. Det är innebörden av polisens så kallade defensiva personskydd. Hotade människor kan i bästa fall få hjälp med sådant som en spärrmarkering hos skatteverket, kvarskrivning i folkbokföringen, identitetsskydd, larmpaket och i extrema fall utlandsflytt.
Ansvaret för hotsituationen läggs primärt hos den hotade själv. Vill man inte spela enligt de reglerna och kanske klippa band med både hem, familj och vänner blir det inget kontrakt med polisen.

Det vore förstås omöjligt att ordna livvaktsskydd åt alla hotade personer. Några sådana resurser finns inte. Men det är ändå besvärande att så mycket av personskyddet handlar om att hotade människor ska tvingas under jorden.
Vilka signaler sänder det till modiga personer som Kadafi Hussein vars hela gärning bygger på att han verkar öppet? Vem vågar höja rösten under de förutsättningarna?
Det är allvarligt om samhället viker ner sig för denna typ av hot. Polisen måste se över sina prioriteringar och Säpos exklusiva VIP-klubb bör utvidgas.
Det kan inte vara viktigare att bevaka fotbollsmatcher än att skydda demokratins tjänare.