Valtemperaturen har stigit med flera grader den här veckan. Alliansen har pytsat ut dagliga nyheter från den kommande budgeten och Socialdemokraterna har svarat med en motoffensiv för att inte hamna i medieskugga.
Det står nu klart hur de rödgröna har tänkt att ta över makten i Rosenbad. Alliansen ska attackeras för att ha skapat skriande klassklyftor och undergrävt finanserna genom oansvariga skattesänkningar. Samtidigt har regeringen misslyckats totalt när det gäller jobben.
Det är allvarliga anklagelsepunkter. Problemet för Socialdemokraterna är att deras alternativ har noll trovärdighet.
Låt oss börja med klassklyftorna. I veckan släppte de rödgröna ett bokslut över alliansens tre år vid makten som visar att "den rikaste halvan" av befolkningen har fått 80,6 procent av alla skattesänkningar. Förklaringen till det är dels den slopade fastighetsskatten, dels jobbskatteavdraget som har gjort det mer lönsamt att jobba än att gå på bidrag.

Detta vill alltså de rödgröna ändra på, eller? Nej, egentligen inte. Av vad som hittills har framkommit verkar åtminstone Socialdemokraterna vara beredda att svälja runt 90 procent av regeringens jobbskatteavdrag och fastighetsskatt.
För att dölja detta tänker Mona Sahlin och Thomas Östros straffa ett litet antal rika med miljonärsskatt, Djursholmsskatt (villor över sex miljoner i marknadsvärde) och förmögenhetsskatt. Med dessa Robin Hood-insatser försöker Sahlin och Östros inbilla oss att klyftorna ska upphävas och välfärden räddas.
Det är generande dumt.
Jag bad finansdepartementet räkna ut hur mycket en extra värnskatt för dem som tjänar över en miljon skulle inbringa. Svaret blev 1,3 miljarder kronor. Det motsvarar inte ens en promille av Sveriges samlade skatteintäkter. Om man skulle försöka betala vår biståndsbudget med miljonärsskatten skulle pengarna räcka till att täcka 3,8 procent.
Det är alltså denna rännil tillsammans med fem miljarder kronor från en återinförd förmögenhetsskatt som ska finansiera Socialdemokraternas långa önskelista.
Antingen underskattar Sahlin och Östros väljarna grovt eller så planerar de i tysthet en skattechock.

Jobbpolitiken är lika ihålig. Socialdemokraterna siktar uppenbarligen på att vända förra valets förlustfråga till en röstmagnet. Det tänker man lyckas med genom att anklaga alliansen för att ha låtit arbetslösheten växa snabbare i Sverige än i andra EU-länder.
Det är lätt att plocka billiga poäng på att alliansen, som gick till val på att minska utanförskapet, kommer att ansvara för en massarbetslöshet nästa år. Men de är just det - billiga poäng.
Visst kan man hävda att ett tidigare uppvaknande från riksbanken och finansdepartementet förra hösten hade kunnat dämpa fallet något. Men faktum kvarstår: Sverige är ett av världens mest exportberoende länder och det fanns inget sätt att förhindra att vi drabbades exceptionellt hårt när efterfrågan försvann.
Den intressanta frågan i valet är vilket av regeringsalternativen som har bäst utsikter att föra Sverige tillbaka till full sysselsättning när de goda tiderna återvänder. Och i den matchen är det skott mot ett mål.
Alliansens arbetslinje har ett starkt vetenskapligt stöd. Att öka skillnaden mellan bidrag och lön är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen. Det visar inte bara forskningen, utan regeringens första två år vid makten, då det så kallade utanförskapet minskade i snabb takt.

Omvänt så visar den finska erfarenheten att en höjd a-kasseersättning förlänger arbetslösheten. Det är alltså det misslyckandet som Socialdemokraterna vill upprepa i Sverige.
Några andra idéer för att skapa jobb har oppositionen heller inte. Man vägrar att tala om sådant som håller ungdomsarbetslösheten uppe: de höga ingångslönerna, behovet av en mindre teorityngd yrkesutbildning och las.
I stället vill Socialdemokraterna att hela Sverige ska sätta sig i skolbänken. På så sätt ska de höga arbetslöshetstalen trollas bort.
På lördag är det ett år kvar till valet. Om Socialdemokraterna & co inte har mer att komma med så förtjänar de en hård dom av väljarna.