Det är mycket som känns overkligt efter veckans implosion i S-toppen: den plötsliga omsvängningen från förnekelse till offentligt självgissel, det kollektiva ansvarsutkrävandet i Sveriges mest patriarkala parti och ledargarnityrets skamlösa distansering från den egna politiken.

Mona Sahlin vet nu att berätta att Socialdemokraterna gick till val på "fel politik". "Har vi tänkt en ny näringspolitisk tanke på 20 år?" frågar hon självkritiskt i en intervju med Svenska Dagbladet i veckan. Hon är också kritisk till att partiet har betonat fördelningspolitiken för mycket och uppfattas som ett bidragsparti.
Hennes ekonomisk-politiske talesman vill inte vara sämre. Thomas Östros har vid det här laget underkänt det mesta av den skattepolitik som partiet gick till val på och säger sig vilja ompröva såväl kravet på återinförd fastighets- och förmögenhetsskatt som motståndet mot rut-avdraget.

De två högst ansvariga för S-politiken har alltså gått i opposition mot sig själva. I sak har de många poänger. Men den naturliga frågan som infinner sig är: Om Sahlin och Östros inte trodde på den egna politiken, varför torgförde de den?
Sahlin tycks vilja göra om numret från förra valet. Precis som efter den förlusten tänker hon söka mandat för att förnya politiken. Men det finns en avgörande skillnad mellan då och nu. 2006 var det Göran Persson som var högst ansvarig för valnederlaget; denna gång är det ingen annan än Sahlin själv.
Sahlins försök att omvandla sig till en Reinfeldt och Östros till en Borg kan knappast övertyga någon.

Ju mer som blir känt om S-krisen desto djupare framstår den:

Samarbetet. De flesta socialdemokrater tycks nu vara eniga om att det rödgröna samarbetet var ett fatalt misstag. Kommunistspöket skrämde bort mittenväljarna medan Miljöpartiet både stal och jagade bort väljare med sin radikala miljöpolitik.
Det ligger mycket i den analysen. Men vilket var alternativet? Om S hade gått fram ensamt i valet hade regeringsfrågan förföljt partiet i varenda debatt. Nu leker många med tanken att uppvakta Centerpartiet och Folkpartiet i stället. Men hur realistiskt är det?

Personfrågorna. Huvuden ska rulla, men vilka ska komma i deras ställe? Varenda namn som nämns som möjlig efterträdare till Sahlin är garderat med minst ett men. De enda S-profiler som verkar väcka entusiasm i väljarkåren numera är sådana som har lämnat politiken bakom sig eller flyttat minst ett hav bort.

Politiken. Alla betonar vikten av att förnya politiken, men hittills har väldigt lite konkret kommit fram ur den diskussionen. När till och med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin efterlyser förnyelse undrar man vad ordet står för.
Den bistra sanningen för Socialdemokraterna är att partiet har blivit utmanövrerat av

Moderaterna. De nya Moderaterna har intagit mitten i det svenska partilandskapet och med alliansprojektet trängt in Socialdemokraterna i vänsterhörnan både sakpolitiskt och strategiskt.
Till råga på allt har Moderaterna konkurrerat ut Socialdemokraterna som den mest förtroendeingivande makteliten.

Det måste vara en oerhört frustrerande insikt. Socialdemokraterna, som alltid har ansetts vara de mest regeringsdugliga, som alltid har lyckats locka mittenväljarna och som alltid har kunnat vända sig både höger- och vänsterut för att välja samarbetspartners har nu blivit berövade alla sina traditionella privilegier.
Det är därför inte konstigt om S-ledningen kastar lystna blickar mot Moderaternas framgångssaga. Nyckeln till att vända Socialdemokraternas nedgång ligger antagligen i att dra lärdom av Moderaternas förvandling efter valfiaskot 2002.
Men den läxan är mer krävande än många inser. Till att börja med behöver man hitta en ny partiledare som inger stort förtroende och som andas framtid. För det andra måste denna partiledare omge sig med ett gäng övertygade förnyare och knyta till sig en hjärntrust av begåvade människor.

För det tredje måste man få med sig det egna partiet på smärtsamma avsked av gamla hjärtefrågor och särintressen.
Finns de förutsättningarna inom Socialdemokraterna i dag? Det är svårt att tro. Vem är den nye partiledaren som skulle övertrumfa Reinfeldt i förtroendemätningarna? Kan S återigen bli partiet som attraherar de mest begåvade talangerna? Går det över huvud taget att föreställa sig att S bryter med LO och skickar ut dess företrädare ur VU?
De nya Socialdemokraterna lär låta vänta på sig.