Det kan dröja veckor innan vi vet om Israels nästa premiärminister kommer att heta Tzipi Livni eller Benjamin Netanyahu. En sak vet vi dock redan nu. Högerblocket har vunnit klart över fredslägret.
En majoritet i det nya Knesset kommer att vilja slå vakt om bosättningarna på Västbanken, motsätta sig en delning av Jerusalem och vägra lämna tillbaka Golanhöjderna. Även om Livni skulle bli premiärminister har hon således små möjligheter att föra fredsprocessen framåt. I samma stund som Israel pressas till konkreta eftergifter riskerar koalitionen att falla samman.
Glöm därför fredsprocessen. Sanningen är att den inte har varit seriös på flera år, utan mest tjänat som en kuliss för att hålla alla parter på gott humör. Skälen till det är flera:
Israeliska regeringar är notoriskt svaga och faller ihop som korthus med jämna mellanrum. Ingen regering har kunnat stoppa bosättningsexpansionen på Västbanken och i östra Jerusalem. Ja, man har inte ens haft kraft att avveckla de utposter som är illegala till och med i israeliska ögon. I den politiska överlevnadens namn gäller det i stället att trampa vatten och skjuta alla krav på eftergifter på en obestämbar framtid.
Splittringen mellan Hamas och Fatah gör att några seriösa fredsförhandlingar inte är möjliga. Det går inte att sluta fred med ena halvan av den palestinska befolkningen och föra krig mot den andra.
Slutligen har vi raketbeskjutningen. Ingen israelisk regering tänker lämna Västbanken förrän det finns garantier mot att Qassamraketer börjar regna in också därifrån. Stora delar av Israel ligger redan inom räckhåll för Hizbollahs och Hamas raketer. Om även Västbanken skulle förvandlas till en avfyringsramp hamnar såväl Tel Aviv som Ben Gurion-flygplatsen inom skotthåll.
Varför sägs då inte detta rent ut? Därför att alla är rädda för de politiska kostnader det skulle innebära. Fatah och president Abbas skulle knappast överleva utan hoppet om en snar tvåstatslösning.
Fredsprocessen behövs också för Israels och USA:s övergripande mål i regionen - nämligen att stärka fronten mot Iran. Den är smörjmedlet i den allians som ska hålla den iransk-syriska axeln stången i Mellanöstern.
Men det går inte att hålla liv i en lögn hur länge som helst. Det går inte att försöka lura palestinier och araber i hur många år som helst att snart, snart blir den palestinska staten verklighet.

Obama borde därför slita ner kulissen och säga som det är. Hamas och Fatah måste inleda en försoningsprocess så att verkliga fredsförhandlingar kan inledas. I väntan på detta måste Israel frysa all utbyggnad av bosättningar, med betoning på all.
Obama borde sedan peka ut Syrien som startpunkten för fredsförhandlingar. Syriens unge diktator Bashar Assad har länge flaggat för att han är villig att sluta fred med Israel i utbyte mot Golanhöjderna. Det finns flera fördelar med att syna Damaskus hand först: det är mindre komplicerade förhandlingar, det skulle försvaga Hamas och i bästa fall isolera Iran.
Vägen till fred i Mellanöstern gick inte via Bagdad, men skulle mycket väl kunna gå via Damaskus.

Har Obama modet att göra detta? Kommer han att våga gå i klinch med Israels nästa regering och pressa fram ett nyval om så krävs? Erfarenheten talar emot. Inte sedan Bush den äldre vred om armen på Shamir i början på 90-talet har en amerikansk president på allvar utmanat Israel.
Jag hoppas verkligen att Obama överraskar - inte bara för palestiniernas skull, utan minst lika mycket för israelernas. Israels självdestruktiva politik håller på att undergräva landets framtid.