I veckan drog Socialdemokraterna i gång en kampanj mot "pensionärsskatten". Klyftan mellan pensionärer och löntagare ska bort, lovar man. Att det kostar 23 miljarder kronor att jämna ut skattegapet spelar ingen roll. Här står ju en valseger på spel.
Pensionärskollektivet uppgår nämligen till 1,8 miljoner väljare. Traditionellt röstar de flesta av dem borgerligt, men kombinationen av jobbskatteavdraget och den så kallade bromsen i pensionssystemet har fått landets äldre på krigsstigen. Det finns med andra ord goda möjligheter för de rödgröna att knipa silvergrå röster.
Det har i sin tur gett Alliansen kalla fötter. Regeringen låter nu närmast som ett eko av oppositionen när den försäkrar pensionärerna att de står först i kön när vårbudgetens pengapåsar ska delas ut.
Det har blivit en etablerad sanning i debatten att det är synd om pensionärerna - att de är samhällets stora förlorare. Men det finns flera skäl att ifrågasätta den bilden:
* Till att börja med är sänkningen av pensionerna inte så dramatisk som det ofta framställs. Den typiske pensionären får i år 70 kronor mindre i plånboken per månad. Nästa år blir tappet troligen 200- 250 kronor netto om regeringen inte kompenserar med nya skattesänkningar. Sedan vänder det uppåt igen.
De äldre har dessutom en betydligt större nettoförmögenhet än andra grupper i samhället. Den genomsnittlige pensionären mellan 65 och 74 år har 1,4 miljoner i tillgångar att jämföra med 157000 kronor i gruppen 20- 29 år. En förklaring till dessa tjocka madrasser är att inflationsbrasan på 70- och 80-talen eldade upp huslånen på ett sätt som dagens unga bara kan drömma om. Nu slipper pensionärerna dessutom betala förmögenhetsskatt på sina tillgångar. Och så slopad fastighetsskatt på det. Bingo.
* De som är pensionärer i dag har en betydligt bättre pension än vad kommande generationer någonsin kommer att få. Dagens 20-åringar kommer att tvingas jobba tills de är 68 år och två månader om de ska komma upp i samma nivå som de som är födda år 1930 fick när de gick i pension vid 65 år.
Skälen till det är två. Till att börja med ökar hela tiden livslängden, vilket gör att pengapåsen måste delas upp på fler år. Men det finns en annan förklaring som sällan lyfts fram i debatten.
Dagens pensionärer får sina utbetalningar helt eller delvis enligt det gamla ATP-systemet. Det var ett betydligt mer generöst system där pensionen grundades på de 15 mest välavlönade åren av 30. Ja, det var så frikostigt att det blev ohållbart och tvingade fram en radikal pensionsreform i början av 90-talet, världsunik i sitt slag.
Men det märker alltså inte dagens pensionärer av. Pensionärerna är faktiskt dubbla vinnare genom att de får sina utbetalningar enligt det gamla ATP-systemet men uppräkningen av pensionen enligt det nya, vilket hittills har varit en god affär. Det är bara att gratulera.

Så kan man också beskriva pensionärernas verklighet. Naturligtvis finns det många äldre som lever med små marginaler, men bilden av pensionärerna som den nya underklassen dignande under orättvisor stämmer inte. Sett i historiens backspegel kommer deras villkor att framstå som avundsvärda.
Men jobbskatteavdraget då? Jo, men poängen med detta är inte fördelningspolitiskt utan att höja sysselsättningen. Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att jobbskatteavdraget faktiskt leder till fler jobb.
Det är bra för alla i samhället, inte minst för de äldre som är mest beroende av en fungerande välfärdsstat. Pensionärer får för övrigt dubbelt jobbskatteavdrag om de väljer att jobba.
Detta behöver inte pensionärerna "kompenseras" för, som de rödgröna hävdar. Att satsa tiotals miljarder på att göra pensionärskollektivet på gott humör igen tjänar inget annat syfte än att locka röster. De pengarna kan användas betydligt bättre.
Om pensionärspopulismen blir valets stora vinnare är vi alla förlorare.