En av de första sakerna som slår mig när vi rullar in i Gaza är att de gula Fatahflaggorna är borta ur gatubilden. I stället vajar Hamas gröna flaggor i ensamt majestät i lyktstolparna.
Människor känns också mer tillknäppta än senast jag var här, i maj förra året. När tre raketer skjuts i väg med ett sprak*ande ljud rycker mina intervjuobjekt bara på axlarna. Däremot tycks en annan sorts rädsla ha satt klorna i Gazaborna.
Människorättsaktivister som jag talar med vittnar om en tilltagande självcensur bland journalister, akademiker och vanligt folk. Man aktar sig för att öppet kritisera Hamas av rädsla för att råka illa ut. Det chockerande våldet mot misstänkta kollaboratörer och Fatahanhängare under kriget har skapat en känsla av att ingen går riktigt säker.
De som vågar tala öppet bekräftar dock bilden från opinionsmätningarna: Hamas har tappat popularitet bland Gazaborna. Ett skäl är att Hamas knappt stred under kriget medan civilbefolkningen fick betala ett oerhört högt pris.
Ett annat skäl är att Hamas inte har levt upp till vallöftet om förändring. I stället har rörelsen gynnat sina egna sympatisörer med smuggelvaror och utnämningar alltmedan repressionen har tilltagit.

Situationen på Västbanken är en omvänd spegelbild av den i Gaza. Där har Hamas popularitet ökat efter kriget. Medan Gazaborna upplevde attackerna in på bara skinnet följde palestinier på Västbanken kriget via al-Jazira, där Hamas framställdes som hjältar.
På Västbanken upprördes man också över den palestinska myndighetens agerande under kriget. Demonstrationer slogs ner, Hamassymboler bannlystes i praktiken och journalister greps. För många blev detta bevis för att president Abbas och Fatah spelade under täcket med Israel och förrådde den palestinska saken.
Även om förtrycket på Västbanken inte kan jämföras med det i Gaza så skrumpnar demokratin även där och tystnaden breder ut sig.
Det är en bedrövlig bild som träder fram av den politiska situationen i de palestinska områdena. Fatah och Hamas ägnar sig åt en dödsdans som riskerar att släcka hoppet om en framtida demokratisk stat.
Mkhaimar Abusada, professor i statsvetenskap vid Al Azaruniversitet i Gaza, kallar situationen för "djupt tragisk". Palestinierna är arga på både Hamas och Fatah, berättar han - " ja, de är utmattade av hela situationen".
Det borde öppna upp för en tredje kraft mellan det korrupta Fatah och det islamistiska Hamas, kan man tycka. Hela arabvärlden väntar på en sådan ny politisk väg, men hittills utan resultat.
- Det är en paradox. Även om palestinierna är missnöjda med situationen verkar de inte vara redo att stödja en tredje kraft. Snarare breder apatin ut sig, säger Abusada.
I väntan på denna förlösande nya kraft måste den palestinska demokratin räddas genom att Fatah och Hamas försonas. Samtal har inletts i Kairo och signalerna därifrån är försiktigt optimistiska.
Den formel som de flesta talar om är en regering av teknokrater som ska styra under en övergångsperiod till januari 2010, då nya val hålls. En vanlig gissning är dock att valen kommer att skjutas upp ytterligare en tid.

Palestinierna bär ett stort ansvar för att reda upp den katastrofala situation de har hamnat i. Men det betyder inte att omvärlden kan smita ifrån sitt. Den palestinska splittringen är i mångt och mycket ett resultat av den maktkamp som pågår i regionen och som har eldats på av arabvärlden och USA.
Utan omvärldens välvilja kommer den palestinska försoningen aldrig att lyckas. Därför måste USA, EU och Israel visa lite flexibilitet i stället för att insistera på att Kvartettens tre principer ska godtas bokstav för bokstav.
Det handlar inte bara om att rädda den palestinska demokratin och fredsprocessen. Det handlar faktiskt om rättvisa. Varför ska omvärlden tala med en kommande högerextrem regering i Israel, som vägrar att godta tvåstatslösningen, men pariastämplar en palestinsk samlingsregering för att den inte uttryckligen erkänner Israels rätt att existera?