Jag tillhör dem som alltid har varit lite skeptiska mot Centerledaren. Hon har krängt politiskt genom åren och varit svår att få grepp om. Resan från Mittens rike till Alliansens liberala högerflank har varit allt annat än spikrak.
Rivjärnet från Robertsfors talar så att folk förstår, men det har inte alltid varit lätt att begripa vad hon vill ha sagt.
Ofta har hon levererat så mycket sunt bondförnuft att man fått jordsmak i munnen och drabbats av akut längtan efter en mer intellektuell politikertyp.
Hennes värsta klavertramp kom under EMU-kampanjen 2003 då hon i rollen som nejdrottning gjorde ett numera klassiskt uttalande: "Hitler gjorde tokiga saker... låt oss då lära av de tokigheter som han gjorde."
Det speglar oberäkneligheten hos Maud Olofsson. Man kan aldrig vara helt säker på vad som ska komma ur hennes mun.
Inte heller glänste hon i rollen som näringsminister under de första två åren. Löftet om att minska regelkrånglet för småföretagen med 25 procent hamnade i långbänk och orsakade besvikelse i företagarleden. Olofsson fick snabbt epitetet "pratminister".
Desto större är kontrasten till 2009 års Maud Olofsson. Detta år ser ut att bli hennes stora genombrott som politiker. Två frågor av historiska mått har hamnat i hennes knä och hon har hanterat dem exemplariskt.
Efter tre årtionden av låsningar i kärnkraftsfrågan har hon övertygat sitt parti om att det är dags att ge upp motståndet. Visst knorras det här och var i partiet, men Mauds förmåga att leda Centern in i framtiden har förbluffat även rutinerade politiska rävar.
I torsdags bröt visserligen energisamtalen med oppositionen samman, vilket påtagligt minskar värdet av Alliansens historiska uppgörelse. Men det förtar knappast Olofssons insats när det gäller att omvända det egna partiet.

Minst lika imponerande har hon varit i debatten om Saab. Medan övriga Europa tankar sina bilföretag fulla med skattemedel har den svenska näringsministern varit orubblig och avvisat GM:s och Saabs påstötningar.
I sak är det en självklar linje. Det vore galenskap att hälla ner skattemiljarder i detta finansiella svarta hål. Men det kräver politiskt mod och auktoritet för att försvara det budskapet i det uppiskade stämningsläge som råder. Och det har Maud Olofsson visat med råge de senaste veckorna.
Jag tror inte att den svenska opinionen hade backat upp regeringens linje så entydigt om det inte hade varit för hennes medieframträdanden. Med en dåres envishet har hon upprepat att man ska vara rädd om skattebetalarnas pengar. Hon varit pedagogisk, tydlig och påläst.
Mona Sahlin har inte haft en chans i debatterna med näringsministern. Där Sahlin har vacklat mellan olika budskap har Olofsson stått stadigt och vevat samma effektiva argument gång på gång.
Allt ljus har varit på Maud. Det är nästan som om regeringens ständige tungviktare Anders Borg har blivit bortglömd.

Det är bara att erkänna: Jag har underskattat Maud Olofsson. Historieböckerna kommer att vara mycket mer generösa mot henne än vad jag har varit. Hon har förvandlat Centern från en irriterande bromskloss med oklar ideologisk hemvist till en modern och pragmatisk medlem i den borgerliga familjen.
Denna "extreme makeover" har varit lika nödvändig för Alliansens framgångar som Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna. Men den har fått betydligt mindre uppmärksamhet.
Jag hoppas att de svårflörtade väljarna belönar Mauds mod.