När det stod klart att regeringen lidit sitt första nederlag i riksdagen i veckan hade den annars kontrollerade statsministern svårt att lägga band på sina känslor. Ilskan formligen ångade ur Fredrik Reinfeldt.

De rödgröna anklagades för att gå i armkrok med Sverigedemokraterna. I stället för att göra upp med regeringen valde Thomas Östros att tillsammans med Jimmie Åkesson skicka en julhälsning till de anställda på regeringskansliet, dundrade Reinfeldt.
Även om man kan beklaga de ambassadnedläggningar som hotar efter oppositionens bantningsdiet så är denna magsura reaktion märklig. Till att börja med har de rödgröna uppträtt mer konstruktivt under hösten än någon hade kunnat föreställa sig. Regeringen har fått stöd för såväl Afghanistaninsatsen som det nya betygssystemet.
Dessutom är det Moderaterna själva som har ingått den mest illaluktande "alliansen" med Sverigedemokraterna hittills under mandatperioden: vaktslåendet om de hemliga partibidragen.

Egentligen finns det en betryggande majoritet i riksdagen för att tvätta bort denna skamfläck från den svenska demokratin. Såväl Folkpartiet som Centerpartiet vill ha en öppen redovisning av de politiska donationerna. Till och med Kristdemokraterna har visat tecken på att börja vackla i frågan.

Men Moderaterna vägrar att vika sig. I stället har man tvingat allianskollegerna att lägga sig platt för storebror och med SD:s benägna bistånd säkrat en fortsättning på smusslandet. Till råga på allt ägde voteringen rum på Internationella anti-korruptionsdagen i torsdags. Snacka om dyster ironi.
Att Sverigedemokraterna vill bevara hysch-hyschet kring partidonationerna förvånar inte. Partiet har genom åren haft flera ljusskygga välgörare, däribland en miljonär som i decennier varit aktiv i nazistiska kretsar. Om väljarna skulle få full insyn i partiets finansiering är risken uppenbar att försöken att framstå som mer salongsfähigt havererar.

Men vad döljer Moderaterna? Den frågan blir alltmer brännande för varje dag som går. "Är det kärnkraftsindustrin, familjen Wallenberg eller porrkungen Milton som finansierar det stora regeringspartiet?" undrade Peter Eriksson (MP) i debatten i veckan.
Så länge Moderaterna vägrar att öppna kassakistan för offentlighetens ljus är alla insinuanta frågor relevanta och ingen dementi trovärdig.
Utan tvekan skulle en lagreglering kosta Moderaterna. Finansiärer som vill verka i det tysta skulle antagligen dra sig undan. Andra skulle få ett diskret samtal från Sofia Arkelsten med uppmaningen att sluta sponsra Moderaterna eftersom deras varumärke rimmar illa med bilden av de nya Moderaterna.

Men det fortsatta hemlighetsmakeriet skadar också partiets image, för att inte tala om Sveriges anseende i stort. Med undantag för San Marino, Schweiz och Malta finns det inga andra länder i Europa som tillåter en så korruptionsinbjudande praxis.
Mot den bakgrunden kan det bara finnas två rimliga förklaringar till Moderaternas anmärkningsvärda trots. Antingen är listan över Moderaternas finansiärer så penibel att en öppen redovisning skulle ställa partiledningen med rumpan bar. Eller så har partiet blivit så maktfullkomligt att man inte bryr sig om vare sig den internationella kritiken från Europarådet och Transparency International eller det växande nationella missnöjet. Frågan är vilket som är värst.

Klart är att Moderaterna inte har rört sig en millimeter i frågor som rör korruption och dess gråzoner. Så snart stormen kring Sofia Arkelstens bjudresor bedarrat retirerade man till sin gamla position - att det inte finns något problem att diskutera.
Det behövs ingen lagreglering av partidonationer, inga karenstider för politiker och höga tjänstemän som hoppar mellan det offentliga och känsliga uppdrag i näringslivet och inga etiska riktlinjer för bjudresor och andra förmåner. Vi väljare kan lite på makten, lyder budskapet.

Det duger inte. Så länge alliansen håller fast vid den linjen blir det väldigt svårt att vinna gehör för kritiken mot LO:s mångmiljonstöd till Socialdemokraterna.
Moderaternas vägran att dra undan gardinerna till sina konjaksdoftande salonger är det tydligaste exemplet på partiets växande arrogans. Men det är inte det enda. Anders Borgs offentliga uppläxning av Finanspolitiska rådet signalerar att det har blivit lågt i tak i det maktbärande partiet.
Högmod går före fall, brukar det heta. Det är ett ordspråk som Moderaterna borde begrunda en vecka som denna, då partiet för första gången någonsin är störst i en SCB-mätning.