Jag möter Nalin Pekgul på hennes hemmaplan i Stockholmsförorten Tensta. Till vardags är hon ordförande för Socialdemokraternas kvinnoförbund och VU-ledamot. Här ute är hon mer känd för sitt engagemang mot hedersvåld och för en tolerant islam.
Jag sneglar diskret ner på hennes ben och konstaterar att hon bär svarta långbyxor. Höstrusket lämpar sig inte för de knälånga kjolar som Pekgul annars har börjat använda som en "talibanprotest".
Överallt möter vi människor som hejar på henne. "Det är så fint med dina nya kjolar!", ropar en medelålders kvinna. "Du är jätteduktig. Vi behöver starka kvinnor", säger en svensk- somalisk kvinna och berättar att somalierna själva inte vågar tala om fundamentalismen eftersom de då får svårt att resa tillbaka till hemlandet.

Beslutet att ta debatten om den muslimska extremismen har vuxit fram under flera år. 2005 övervägde Nalin att flytta från Tensta, men stödet från invånarna fick henne att ändra sig.
Hon berättar om när hennes dotter kom hem från skolan och sade att hon hade hört att muslimer inte får lyssna på musik och dansa. Själv har Nalin oräkneliga gånger blivit ifrågasatt för att hon inte bär huvudduk.
- Folk kommer hela tiden fram och berättar liknande historier. Flickor vittnar om att de blir spottade efter om de bär opassande klädsel i tunnelbanan eller får höra att "Du kommer att brinna i helvetet". Det är min skyldighet att säga ifrån, precis som jag gjorde när det gällde hedersvåldet.
En annan händelse som har gjort starkt intryck är trakasserierna mot de alkoholfria festerna i Rinkebys Folkets hus. Religiösa fanatiker har hindrat ungdomar från att ta sig in och polisen har inte lyft ett finger för att hävda de danssugnas rätt.
Allt detta har fått Nalin Pekgul att ta steget att protestera offentligt i bland annat SVT:s Agenda (8/11) och på DN Debatt (17/11).
- Det är bara vi muslimer själva som kan ta den här debatten. Men dessvärre släpper medierna hellre fram extremister så fort islam ska diskuteras. Den stora majoriteten av de 400000 muslimerna i Sverige har inget med de här organisationerna att göra och bär inte sjal heller.

Enligt Pekgul råder det ingen tvekan om att majoriteten av Sveriges muslimer tycker illa om extremismen. Hon märker själv hur motkrafter har mobiliserats i Tensta och hur trenden har börjat vända. Problemet är att många inte vågar ifrågasätta fundamentalisterna öppet.
Människor är rädda för att bli stämplade som islamofober och bli isolerade av det omgivande samhället. Många upplever att man måste välja mellan att vara en lojal muslim och att bli svensk. Andra är rädda för att bli fysiskt attackerade; de har sett vad extremisterna har ställt till med i sina hemländer.
- Alla är glada över att jag tar diskussionen. "Hur vågar du?" frågar folk. Men jag måste ge mod till människor. Mina föräldrar flydde hit för kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Varför ska jag skrämmas till tystnad?
Nalin varken vill eller får säga något om eventuella hot mot henne. Men det räcker med att gå ut på nätet för att få en känsla av den hatkampanj som pågår.
- Min mamma ringde nyligen och grät. "Du ska inte gå i debatt med de där", sade hon. Men då svarade jag att man kan dö i svininfluensan också om det är meningen.

I vissa avseenden tycker jag att Nalin Pekgul går för långt. Hon vill exempelvis förbjuda religiösa förskolor och tycker inte att elever ska ha rätt att bära den täckande ansiktsslöjan niqab på skolor och universitet.
Men den kamp hon nu tar sig an är viktig. Precis som vi en gång blundade för hedersvåldet och svek de ungdomar som drabbades finns det en risk att vi i dag blundar för muslimska extremisters förtryck i förorterna.
Vi är alla rädda för att göda den främlingsfientlighet och islamofobi som är på frammarsch. Men engagemanget för muslimska tjejers rätt att klä sig som de vill måste vara lika starkt oavsett om det är en slöja hon vill bära eller en kort kjol.
Nalin Pekgul förtjänar vårt stöd i det tvåfrontskrig hon utkämpar mot Sverigedemokrater och religiösa extremister. Hon står på rätt barrikad. Och hon visar stort mod.