Vi är många som helst skulle vilja tänka bort sd. Slippa fundera över möjligheten att ett främlingsfientligt parti tar sig in i riksdagen 2010 och blir tungan på vågen i svensk politik.
Men förnekelse är ingen hållbar linje.
Trenden i opinionsmätningarna är tydlig. Sverigedemokraterna hamnar i närheten av fyraprocentsspärren i de flesta mätningarna. I Sifos decembermätning nådde partiet en ny toppnotering med 4,5 procent av väljarsympatierna.
Det betyder inte att sd verkligen kommer att lyckas ta sig in. Till skillnad från statsvetarna i debatten tvivlar jag på att den cementerade blockpolitiken gynnar partiet. Tvärtom borde ett jämnt val längs en tydlig höger-vänsterskala förpassa sd till marginalerna.
Men de etablerade partierna måste skaffa sig en plan för hur de ska hantera ett värsta-scenario där inget av blocken når egen majoritet. Något annat vore oansvarigt. Det paradoxala är ju att samtidigt som blockpolitiken befästs alltmer kan den vara överspelad efter nästa val.

Jag är skeptisk till de mest dramatiska lösningarna på sd-problemet, såsom att utlysa nyval eller bilda en s-m-regering. Att ge folket bakläxa med motiveringen att det röstade fel är sällan en bra lösning. Risken är stor att det bara skulle spela sverigedemokraterna i händerna: "Vad var det vi sade - det råder tankeförbud i Sverige."
En s-m-regering kan kännas uppfriskande i teorin. De sakpolitiska skillnaderna är mindre än någonsin och vi skulle slippa en massa småpartier som krånglar till regerandet. Men om det är något som skulle gynna ett missnöjesparti är det att ta bort alternativen i politiken. Det vore rena dunderhonungen för Jimmie Åkesson.

Så vilka möjligheter återstår? Över en lunch diskuterar jag olika scenarier med Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Han påpekar att vi tillämpar negativ parlamentarism i Sverige, vilket innebär att det bara är antalet nejröster som räknas. En regering kan alltså sitta kvar så länge den inte har en majoritet emot sig.
I praktiken betyder det att alliansen skulle kunna stanna vid makten, även om den förlorar sin majoritet, så länge vågmästarpartiet sverigedemokraterna inte bestämmer sig för att fälla regeringen.
Till och med om det röda blocket får fler röster än det blå och sd lägger ner sina röster kan Reinfeldt stanna i Sagerska palatset.
Förmodligen är det just den sortens pussel som får moderaterna att tveka inför att gå ut och lova att man aldrig tänker förhandla med sd. Men att hålla alla dörrar öppna riskerar att bli politiskt kostsamt i längden, för att inte säga omöjligt.

Den rimligaste vägen ur sd-dilemmat vore att låta den sida som vinner flest röster bilda regering. Om alliansen kniper fler röster än de rödgröna bör Sahlin & Co erkänna sig besegrade och avhålla sig från att försöka fälla regeringen. Vänsteroppositionen skulle sedan göra det möjligt för alliansen att regera med hjälp av hoppande majoriteter eller - ännu hellre - låta miljöpartiet byta läger och ingå i alliansregeringen.
Om i stället de rödgröna partierna får flest röster måste Reinfeldt genast avgå. Visst kan man tänka sig att han därefter prövar möjligheten att fortsätta regera med hjälp av passivt stöd från sd. Men huvudalternativet bör vara att släppa fram en s-ledd koalition genom att alliansen lägger ner sina röster.
En definitiv gräns måste dras vid att aktivt samarbeta med sverigedemokraterna. Som Tommy Möller påpekar skulle Reinfeldt kunna säga att han aldrig kommer att förhandla med sd, men att det är upp till dem hur de röstar.
Det är verkligen inte för mycket begärt. Reinfeldt kan inte fortsätta att ducka, utan måste lämna besked i god tid före valet. Annars riskerar han att få den gamla regeringsfrågan tillbaka i knäet. Varenda debatt kommer att handla om alliansens nja till sd, och Sahlin & Co kan skratta hela vägen till valurnorna.