VAPENEXPORT
Sverige är ett udda land. När den Washingtonbaserade tankesmedjan Center for Global Development nyligen rankade världens
länder knep Sverige förstaplatsen både när det gäller bistånd och
migration. Vår litenhet till trots är vi en stormakt i internationell
solidaritet.

Samtidigt placerade vi oss på en tredjeplats i vapenexport, räknat som andel av BNP. Bara Storbritannien och Belgien i den rika världen överglänser Sverige i grenen att kränga
vapen. Förra året slog den svenska vapenexporten rekord med 13,5 miljarder i intäkter.
Det är lätt att ironisera över denna dubbla bokföring hos den moraliska stormakten Sverige. Andra, med Svenska freds i spetsen, förfäras.
Som icke-pacifist är det inte i första hand vapenförsäljningen som jag oroar mig över, utan det som följer i dess spår. Försvarsindustrin skiljer sig från alla andra branscher genom att den lever i symbios med staten. Utan ständigt nya utvecklingspengar och beställningar skulle betydande delar av industrin gå under.

Det innebär att oräkneliga skattemiljarder plöjs ner i försvarsmaterielprojekt utan någon ordentlig kontroll, att försvarets behov åsidosätts till förmån för industrins, liksom att
rollfördelningen mellan staten och industrin grumlas.
Så har statliga tjänstemän, ministrar och kungliga högheter i årtionden engagerats för att saluföra svenska vapen. Höga politiker har skamlöst köpts över till industrin utan någon karantänstid. Över huvud taget har det skapats en bördig jordmån för korruption.
Ingenstans är denna barlast tydligare än i Jas-projektet. Sedan starten 1982 har det kostat skattebetalarna över 120 miljarder kronor, det vill säga 5–6 Öresundsbroar.
Beslutet grundades på två förväntningar: att det svenska försvaret skulle behöva en egen flotta på runt 300 plan samt att Jas 39 Gripen skulle bli en exportframgång. Inget av detta har infriats. Staten har förvisso köpt in hela 204 plan, mer än dubbelt så många som försvaret anser sig behöva och drygt tio gånger fler än vad europeiska länder av motsvarande storlek håller sig med.

Av exportförväntningarna bidde det en tumme. Snart 30 år efter starten går det bara att peka på en enda ren exportaffär – försäljningen av 28 stycken Jas 39 Gripen till Sydafrika. Resten av affärerna har haft staten som mellanhand, det vill säga att staten först köpt upp planen och sedan reat ut dem (Thailand) eller hyrt ut dem för en billig slant (Tjeckien och Ungern).
Och Sydafrikaaffären är sannerligen inget att yvas över.
Till att börja med tvingades Sverige erbjuda motköp på fyra gånger ordersumman för att ro affären i land. Allt talar dessutom för att det krävdes mutor i miljardklassen. Att Sverige inte har utrett dessa korruptionsanklagelser på allvar är inget mindre än en skandal.

Trots detta förödande facit fortsätter exportcirkusen kring Jas med oförminskad kraft. Genombrottet väntar alltid bakom nästa hörn. Nu knyts förhoppningarna till Brasilien och Indien.
Oddsen är dock små för att Jas 39 Gripen ska dra det längsta strået. Och händer inget snart hotas flygindustrin i Linköping av nedläggning.
Om något år levereras de sista planen till Sydafrika; därefter är det tomt i orderblocken.
Pressen ökar därför på våra politiker att rädda Saab med hjälp av ett nytt stridsflygplan, ”Super-Jas”.

Överbefälhavaren uppges redan vara i färd med att infoga denna satsning i sitt budgetunderlag som presenteras i mars nästa år.
Med tanke på att det förra ansiktslyftet – C/D-versionen – kostade skattebetalarna tiotals
miljarder kronor framstår försvarspolitikern Allan Widmans (FP) uppskattning om en prislapp på 30–50 miljarder för Super-Jas som högst realistisk (SvD 18/11).
Denna gigantiska satsning smygs nu på oss utan att någon kan peka på behovet av ett nytt stridsflygplan.
Vi skulle utan vidare kunna flyga med dagens Gripar fram till år 2030 och sedan köpa nya plan från utlandet.
Problemet är inte att vi har omoderna plan, utan att det fortfarande finns stora brister i beväpning, sensorer och stridsledning till dagens flotta.

Tiden har kommit för våra politiker att sätta ner foten. Vi kan inte fortsätta tanka miljardbelopp i en flygindustri utan framtid.
Det må kännas sexigt att tillhöra den exklusiva skaran av länder som anser sig ha råd att tillverka egna stridsflygplan. Och det må tyckas hjärtlöst att låta denna industri sakta gå under.
Men ett misslyckande måste någon gång också kallas för ett misslyckande.