Jag minns hur debatten gick innan förbudet infördes 1999. På ena barrikaden stod Socialdemokraternas förlöjligade kvinnoförbundsordförande Inger Segelström. Mot alla odds lyckades hon få med sig sitt parti på att driva förbudslinjen.
På andra barrikaden stod desto fler. Moderaterna och Folkpartiet dömde ut en kriminalisering. Högerdebattörer begick lustmord på den tossiga idén och folket gjorde tummen ner. Hela 67 procent tyckte att det vore fel att förbjuda sexköp.
I dag är bilden en helt annan. Opinionsmätningar visar att sexköpslagen har ett kompakt stöd hos befolkningen, över 70 procent. Inget riksdagsparti kräver längre att förbudet ska upphävas och debatten har i stort sett tystnat med undantag för några få gälla röster.
Det är en häpnadsväckande scenförändring. Det utskrattade förbudet, som vi var först i världen om att införa, har blivit en källa till nationell stolthet. Norge och Island har följt efter. Finland och Storbritannien har gått en bit på vägen och förbjudit vissa typer av sexköp.

I fredags presenterade justitiekansler Anna Skarhed en utvärdering av förbudets första tio år. Den visar att lagen har haft avsedd effekt; det har skett en halvering av antalet kvinnor som utnyttjas i gatuprostitutionen samtidigt som exempelvis Danmark har sett en tredubbling. Huruvida den totala prostitutionen har minskat vågar man inte slå fast, men den har i varje fall inte skett någon ökning vilket det har gjort i jämförbara länder.
Attityderna till sexköp har vidare förändrats markant och Sverige har skonats från mycket av den människohandel som bedrivs i andra länder, eftersom marknaden inte anses tillräckligt attraktiv.
Utredningen sablar också ner de argument som brukar användas mot sexköpslagen. Visst stämmer det att mycket av sexhandeln har flyttat ut på nätet i stället, men det har den gjort i andra länder också - och i betydligt större omfattning än i Sverige.
Det finns heller inget faktastöd för påståendet att sexköpslagen skulle ha drabbat de prostituerade. Tvärtom tyder mycket på att det har blivit lättare att få stöd från samhället.

Motståndarna lär dock inte låta sig övertygas av detta. Om de pragmatiska argumenten faller återstår alltid de principiella. Ett sådant är att prostitution borde betraktas som vilket yrke som helst. Vissa väljer att städa, andra föredrar att utföra sexuella tjänster. Jobb som jobb liksom.
Men om sexarbete är ett yrke bland andra, varför skulle ingen komma på tanken att låta skolelever prya på bordeller eller tvinga arbetslösa att ta lediga jobb som gatuflickor?
För många liberaler är det snarare statens inblandning som upprör. Vuxna människor bör få ingå vilka avtal de vill utan att staten ska gå in och peka finger och omyndigförklara dem, menar man.
Det är i grunden en sund hållning, men även liberaler brukar medge att det finns undantag från den regeln när den ena parten befinner sig i en svag och utsatt position. Nästan ingen förespråkar att det ska vara fritt fram att sälja droger eller köpa organ.
I ett Europa där sexslaveriet breder ut sig är den svenska sexköpslagen en fyrbåk för människovärdet. De män som utnyttjar verklighetens Lilja 4-ever ska inte kunna komma undan med att de inte hade en aning om att det var en sexslav de köpte.
Enligt en FN-rapport som släpptes i veckan finns vid varje tidpunkt minst 140 000 offer för människohandel i Europa. De flesta av dessa är unga kvinnor från öst som inte sällan har blivit inlåsta, drogade, våldtagna och misshandlade.
Det är en europeisk skam som borde uppta stats- och regeringschefer på EU:s toppmöten. I stället tycks Europa ha resignerat inför uppgiften.
Det går självfallet inte att sätta likhetstecken mellan prostitution och sexslaveri, men erfarenheten visar att det ena tenderar att ge det andra. Den svenska nolltoleranslinjen har därför framtiden för sig. I detta avseende är vi faktiskt ett föregångsland.