Sverige brukar beskrivas som ett land med ett urstarkt anställningsskydd. Det är bara halva sanningen. När det gäller tillfälliga anställningar är Sverige det fjärde mest liberala landet i den industrialiserade världen. Bara USA, Storbritannien och Kanada har friare regler.
Förklaringen stavas Alva - allmän visstidsanställning - som infördes av den borgerliga regeringen 2007. Den gör det möjligt för arbetsgivare att anställa personer i upp till två år utan att behöva fastanställa. I teorin kan en arbetsgivare stapla olika visstidsanställningar på varandra utan bortre gräns eller byta ut sina visstidsanställda som Elizabeth Taylor bytte äkta män.
I ett helt annat universum befinner sig arbetsmarknadens A-lag - de tillsvidareanställda. De har både hängslen och livrem i sitt anställningsskydd.
Av OECD:s 30 länder intar Sverige en femteplats i skyddet av de fast anställda, och deras trygghet bara ökar. Med en växande skara tillfälligt anställda bildas en krockkudde på arbetsmarknaden som får ta smällen när efterfrågan viker.

Följden är en arbetsmarknad som är mer tudelad än någonsin. Sverige står med ena benet i en anglosaxisk verklighet och det andra i 70-talets genomreglerade arbetsmarknad. Ändå är det i stort sett tyst om denna växande klyfta i debatten.
Socialdemokraterna knorrar lite om att reglerna för visstidsanställningar borde skärpas medan de nya Moderaterna tycker att vi lever i den bästa av världar. Senast i veckan slog Fredrik Reinfeldt fast att en borgerlig regering inte kommer att röra las, lagen om anställningsskydd.
Åt den som haver skall varda givet, som det brukar heta. Kring detta har oppositionen och regeringen ingått en ohelig allians.
- Det är kärntrupperna som styr debatten. Därför har detta växande gap gått obemärkt förbi i debatten, säger Per Skedinger, docent i nationalekonomi.
I veckan utkommer hans nya bok "Employment protection legislation" i USA. Enligt Skedinger är det internationella forskningsläget solklart när det gäller effekten av ett starkt anställningsskydd. Det går inte att fastslå att nivån på arbetslösheten påverkas; däremot har det tydliga omfördelningseffekter:
Marginalgrupper som invandrare och ungdomar missgynnas.
Rörligheten på arbetsmarknaden minskar.
Mer och mer forskning visar dessutom att produktiviteten minskar.
Sjukfrånvaron ökar.
Strukturomvandlingen i ekonomin går långsammare.
Det går att hitta enstaka studier som pekar på något annat, men helhetsbilden inom forskarvärlden är entydig, menar Skedinger. Att påstå något annat är att odla en kultur av förnekelse.
Jag frågar honom hur finansminister Anders Borg kan blunda för dessa slutsatser:
- Han talar för kärntrupperna. Mycket av denna forskning är dessutom relativt ny. Det har hänt mycket sedan Borg var doktorand i nationalekonomi, säger Skedinger.

Det är inte bara las som skapar de höga trösklarna på den svenska arbetsmarknaden. Sverige ligger dessutom i världstopp när det gäller minimilöner. I den privata sektorn uppgår ingångslönerna till 60-70 procent av medianlönerna, vilket gör det svårt för mindre attraktiva grupper att få in en fot på arbetsmarknaden.
Facket talar vackert om "låglönesatsningar" medan arbetsgivarna bryr sig om de totala löneökningarna i första hand. Som vanligt har de arbetslösa ingen plats vid förhandlingsbordet.
Det är dags att dessa orättvisor lyfts fram i ljuset. Den verkliga klyftan i dagens Sverige går inte mellan arbetarklassen och mer privilegierade klasser, utan mellan dem som har jobb och dem som saknar jobb och mellan dem som har fast jobb och dem som snurrar runt mellan olika tillfälliga anställningar.
Lösningen på det problemet är inte att strypa visstidsanställningarna, som trots allt har sänkt trösklarna för marginalgrupper. Det måste i stället bli lättare att få en fast anställning.
En utredning bör få i uppgift att se över hur las kan reformeras. Tänk om alliansen vågade föreslå det i stället för att huka bakom Moderaternas opportunism.