På den arabiska gatan kokar ilskan över Israels stridshandlingar. Men regimerna har varit desto mer försagda. Några pliktskyldiga fördömanden har riktats mot Israel, men i praktiken har arabvärldens två tungviktare - Saudiarabien och Egypten - ställt sig på Israels sida i kriget.
Saudiarabien väckte nyligen uppmärksamhet genom att säga att "massakern" i Gaza aldrig skulle ha inträffat om palestinierna talade med en röst, det vill säga om Hamas inte styrde Gazaremsan.
Egypten har varit ännu skarpare i sin kritik av Hamas. President Mubarak vidhåller att Egypten inte tänker öppna gränsen i Rafah förrän Hamas har gått med på att låta den palestinska myndigheten och EU bevaka övergången.
Varken Saudiarabien eller Egypten har visat något större engagemang för att få ett snabbt slut på det israeliska bombardemanget. Exempelvis har man motsatt sig att Arabförbundet ska sammankallas för ett extra toppmöte om Gazakrisen.

Det finns flera skäl till denna remarkabla scenförändring. För Egyptens del handlar det till stor del om inrikespolitik. Diktatorn Mubarak är livrädd för att få en modell för ett islamistiskt styre vid Egyptens gräns. Hamas är en utlöpare av Muslimska brödraskapet i Egypten, som har ett betydande folkligt stöd. Det ligger därför i Mubarakregimens intresse att Hamas krossas eller åtminstone hålls isolerat och pariastämplat.
I bakgrunden lurar också den regionala maktkampen med Iran. Alla konflikter i Mellanöstern betraktas numera genom detta prisma.
Alltsedan Irakkriget har Irans stormaktsambitioner fått en renässans som kan komma att krönas av atomvapen inom en nära framtid.
Denna shiamuslimska maktdemonstration har gett arabvärldens sunniregimer skrämselhicka.
Utåt håller man ännu låg profil, men bakom kulisserna är det hotet från Iran - inte "den sionistiske fienden" - man mobiliserar emot.
Den avgörande konfliktlinjen i Mellanöstern går inte längre mellan Israel och arabvärlden, utan mellan så kallade moderata krafter och extrema.
På ena sidan återfinns Israel, Egypten, Saudiarabien och Jordanien i huvudrollerna, på den andra Iran, Syrien, Hamas och Hizbollah.
Detta mönster var tydligt redan under Libanonkriget 2006, men framträder med en ny pregnans under Gazakriget 2008. Aldrig tidigare har arabvärldens ledande regimer så synligt slutit upp bakom Israel i ett krig mot palestinier.

Denna oheliga allians har sina förtjänster, men också sina brister. Allting underordnas den stora regionala maktkampen, trots att det exempelvis inte går att reducera Hamas till en iransk marionett.
Ett annat problem är det ständigt växande gapet mellan regimerna och folket. Så länge försöken att försvaga de radikala axelmakterna - Iran/Syrien/Hamas/Hizbollah - huvudsakligen sker med militära medel ökar bara deras legitimitet bland araber i gemen.
Om den oheliga alliansen ska lyckas måste den väcka liv i fredsprocessen igen. Det mest effektiva sättet att bryta den mäktiga axeln från Teheran till Gaza City vore att försöka locka in såväl Syrien som Hamas i fredsprocessens cirklar.
Så länge militant motstånd ser ut att uppnå mer än fredsprocessen kommer radikaliseringen att fortgå.