Medan FP-ledaren varnar för Stalinkult och kräver Gotlandsbrigaden åter talar resten av världen om det nya, samarbetsvilliga Ryssland.
Efter 40 år av arga leken har Ryssland och Norge kommit överens om var gränsen ska gå i Barents hav. Den trasiga relationen till Polen har reparerats. Ryssland erkänner numera Katynmassakern och visade stor medkänsla efter flygtragedin nyligen som raderade ut betydande delar av den polska statsledningen.
I början av månaden marscherade soldater från Natoländer som USA, Storbritannien och Polen på Röda torget i Moskva för att högtidlighålla Segerdagen. En otänkbar syn tills alldeles nyligen.
Lägg därtill ett nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland och ett läckt dokument från ryska UD om behovet av att knyta "moderniseringsallianser" med ledande ekonomier, och det är uppenbart att något har hänt. Frågan är bara vad.

En tolkning som ligger nära till hands är att den ekonomiska krisen har tvingat fram en ny ödmjukhet hos den ryska ledningen. Ryssland badar inte längre i oljepengar, utan har sett hur kapital och investeringar flytt landet. Om man inte gör något illa kvickt är Ryssland dömt att bli en petrostat utan hjärna - ett slags vodkabältets Saudiarabien. Därav president Medvedevs ständiga prat om behovet av modernisering och teknologiöverföring.
En annan tolkning är att Ryssland inte längre känner behov av att mucka med omvärlden. Det mesta har gått Kremls väg på sistone. Den oberäkneliga regimen i Kirgizistan störtades i april efter blinkningar från Moskva. Och det största bytet av dem alla - Ukraina - ser nu ut att falla i ryska händer.
Den nyvalde presidenten Janukovitj har förbluffat världen med sitt snabba närmande till Moskva. Innan någon hann blinka ingick han ett avtal med Ryssland om att förlänga hyreskontraktet för Svartahavsflottan på Krimhalvön till 2042 i utbyte mot 30 procent billigare gas. Därmed har den mest explosiva frågan näst efter Georgien desarmerats, och det till rysk förnöjsamhet.

Samtidigt som Ryssland har konsoliderat greppet om sin bakgård har västvärlden retirerat. Ingen talar längre om att ge Ukraina eller Georgien så kallad MAP-status inom Nato. Frankrike säljer Mistralfartyg till Ryssland som om Georgienkriget aldrig ägt rum. Och USA har tryckt på "återställarknappen" i sin Rysslandsrelation och tappat intresset för den forna Sovjetsfären.
"Obama har släppt det här totalt. 20 år av att stödja dessa länder har gått till spillo. Var är USA? Det är den fråga som alla ställer", säger Svante Cornell, som driver Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik i Stockholm.
Utsikten från Röda torget är därför mer betryggande än på länge. Ryssland har visserligen inte fått det erkännande av en rysk intressesfär som man eftersträvar, men utvecklingen går i den riktningen. Det finns med andra ord goda skäl att le mot omvärlden.

Vilka slutsatser ska man då dra av det nya, mjukare Ryssland? Det första man kan slå fast är att regimens karaktär inte har ändrats. Det finns inga tecken på att den korrupta makteliten tänker lätta på det auktoritära styret och möjliggöra en verklig modernisering av landet.
Den ryska ledningen har inte heller ändrat uppfattning i synen på det "nära utlandet". Men vad händelseutvecklingen har visat är att Ryssland har långt fler verktyg i sin låda än militära för att få sin vilja igenom. Man har gas, ryska pass, cyberkrigföring, "Putin-jugend" och diplomati för att nämna några.
Det finns oändligt mycket smartare sätt att utöva påtryckningar på sin omgivning än att skramla med vapen.
Det är där någonstans som Jan Björklund snubblar i sin analys. Han försöker måla upp Putins Ryssland som ett militärt hot mot Sverige. Det är faktiskt rent trams, som mer än något annat återspeglar fantomsmärtor hos det svenska försvarsetablissemanget.
Kreml förblir dock ett hot mot de forna Sovjetrepublikernas självbestämmande och mot sina egna medborgares frihet. Det är illa nog. Lika lite som man ska lyssna på Björklunds falsettoner, lika lite bör omvärlden därför låta sig förföras av Moskvas sirensång.