Det är när det bränner till som de tunga politikerna skiljer ut sig från de lättviktiga. För Carl Bildts del har den prövningen utfallit till hans fördel denna rötmånad. Kraftmätningen mellan det nyauktoritära Ryssland och det lilla uppstudsiga Georgien är inte vilken konflikt som helst. Den är en vändpunkt som signalerar den gamla världens återkomst - ja, i värsta fall kalla krigets comeback. Då gäller det att veta vilken sida man står på.
Man kan tycka vad man vill om den impulsive georgiske presidenten Saakasjvilis omdöme, men vad Ryssland har visat i veckan är att man är beredd att hugga ut delar av grannländernas territorier om dessa sätter sig upp mot Kreml. Det är ett livsfarligt prejudikat, som kan komma att användas även mot andra länder i den gamla Sovjetsfären: Ukraina, Moldavien och varhelst det finns en minoritet som "behöver Rysslands beskydd".
Carl Bildt inser detta bättre än de flesta. Han har under veckan avfyrat den ena rykande ordsalvan efter den andra mot Ryssland. I en intervju i ansedda Financial Times kallade han idén om ett självständigt Sydossetien för "ett skämt": "Vi talar om ett smugglarparadis med 60000 invånare finansierade av den ryska säkerhetstjänsten."
Det är ett befriande klarspråk renskrubbat från allt diplomatiskt finlir.

Så är det 80-talets Carl Bildt - ubåtsjägaren och kalla krigaren Bildt - som har återuppstått de senaste veckorna?
Det är förvånansvärt svårt att få grepp om Bildts Rysslandslinje. Till och med på hans eget utrikesdepartement orsakar hans olika ansikten gentemot Ryssland bryderi.
Å ena sidan har vi affärsmannen Bildt som blivit mångmiljonär med hjälp av den ryska gasjätten Gazprom. Trots att detta energibolag länge har varit ett mäktigt vapen i händerna på Putin både när det gäller att slå ner på inhemska medier och olydiga grannländer såg Bildt tydligen inga problem med att indirekt liera sig med det.
Sedan han blev utrikesminister har han varit märkbart tyst om den gasledning som planeras på Östersjöns botten. Skillnaden är stor mot Finland och Baltikum, som har hållit en betydligt högre profil och bland annat krävt alternativa dragningar.
Bildt betonar dessutom ständigt vikten av att inkludera Ryssland i alla sammanhang och viftar bort pessimistiska analyser av utvecklingen i öster, såsom ÖB:s uppmärksammade varning i våras.

Å andra sidan har vi den orädde, omutlige Rysslandskritikern Bildt. Jag vågar nog påstå att det inte finns en politiker i hela Europa som har engagerat sig lika starkt för Georgiens sak. Och det stannar inte där.
När statybråket bröt ut i Estland våren 2007 var Bildt föredömligt snabb och tydlig i sin reaktion. Han beordrade den svenske Moskvaambassadören att ta sig till den belägrade estniska ambassaden, vilket ledde till att bilen vandaliserades av Kremls utsända huliganer. Det var en modig solidaritetshandling.
Överhuvudtaget verkar Bildt tidigt ha insett faran i Rysslands allt buffligare beteende gentemot det nära utlandet. Georgien har länge utgjort frontlinjen i denna maktkamp, vilket förklarar hans närmast besatta intresse för det lilla landet.
Detta engagemang har varit märkligt underrapporterat i svensk press. Bildt har ofta retat upp andra länder i EU-kretsen - inte minst ryssvänliga Tyskland - med sitt ständiga Georgientjat och flitiga resande till Tblisi. Kanske har han rentav gjort sig omöjlig för jobbet som EU:s näste Höge representant på kuppen.
Ändå har bilden av Bildt som flat mot ryssen levt kvar i den svenska debatten.
Han har delvis sig själv att skylla för detta, eftersom hans Rysslandslinje som sagt har varit allt annat än glasklar. Men de senaste veckorna har han bekänt färg och gjort det med besked.
Om fler europeiska politiker hade följt Bildts exempel skulle vi kanske inte ha befunnit oss i dagens kusliga situation. Det är Europas haltande stöd för länder som Georgien och Ukraina som har skapat det vakuum som Ryssland nu ser till att fylla.
Så hatten av för Carl Bildt!