Det har varit en politiskt högintressant vecka. Samtidigt som regeringen har varit ute på eriksgata för att sälja in den kommande budgeten har socialdemokraterna serverat portion efter portion av sin nya politik.
Om det till nyligen var oklart vilken väg socialdemokratin skulle gå under Mona Sahlin har dimmorna skingrats vid det här laget. I de flesta frågor låter socialdemokratins olika rådslag som ett eko av alliansregeringen:

Sjukskrivningarna. Det måste ställas hårdare krav på de långtidssjukskrivna, förklarade Ylva Johansson i en märklig helomvändning i veckan. Arbetslinjen är den nya ledstjärnan även för s.

Skatterna. Socialdemokraterna har redan accepterat det första steget av jobbavdraget och tycks vara på god väg att svälja även det andra. Inte heller blir det någon återställare att tala om av fastighetsskatten.

Skolan. De nya socialdemokraterna har kapitulerat för Jan Björklunds kunskapsskola och har inget emot tidigare betyg.
Invandringen. Flyktingar ska inte längre få bosätta sig var de vill, enligt s, som därmed går längre än regeringen i kraven på de nyanlända.

Företagen. Socialdemokraterna lanserar sig numera som entreprenörernas parti efter att ha idkat hård självkritik.

Vården. Privat är inte längre ett skällsord. De nya socialdemokraterna vill sätta patienten i centrum och bryr sig inte om vårdgivaren är privat eller offentlig.
Bostadspolitiken. Inte heller på detta område blir det några stora återställare om rådslaget får som det vill. Stopplagen är ett minne blott.

Det är en radikal omprövning av politiken, även om den än så länge är fluffig i konsistensen. Sådant som nyss förknippades med högern - krav, valfrihet och arbetslinjen - har plötsligt blivit socialdemokratiska kärnvärden. Åtminstone fram till partikongressen nästa höst.
Triangulering kallas denna trängsel i mitten med ett finare ord. Precis som moderaterna före valet 2006 rör sig socialdemokraterna mot mitten för att locka till sig de attraktiva medelklassväljarna.

På sätt och vis är det en trist utveckling. Mångfalden i det politiska landskapet håller på att försvinna. Fortsätter det så här kommer väljarna att behöva plocka fram förstoringsglaset för att skilja blocken åt i valet 2010.
Samtidigt har jag svårt att beklaga att Mona Sahlin har kommit ut som en förnyare två år efter att hon tog över. Det är bra för Sverige om vi slipper leva under ständiga återställarhot, och det känns fräscht med en socialdemokrati som inte vill backa in i framtiden.

Det som stör mig är att socialdemokraterna inte vill låtsas om sin pågående omvandling. Lyssnar man på retoriken låter det fortfarande som om Sverige har klubbats ner till marken av Thatcherhögerns handväska.
Under två års tid har Sahlin & Co anklagat regeringen för att slå mot de svaga och skapa ett kallt samhälle, där de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Samtidigt har man i tysthet accepterat huvuddragen i alliansens politik.
Ena dagen går Veronica Palm (s) ut och anklagar moderaterna för att "fiska i mörka vatten på ett sätt som inte anstår ett demokratiskt parti". Några dagar senare går hon själv ut i en debattartikel och förordar tydligare krav på asylsökande.

Det mest anmärkningsvärda retoriska akrobatiknumret rör förstås skatterna. Socialdemokraterna har motsatt sig varje ny sänkning av inkomstskatterna för att nu mumlande godta dem. Till och med obrottsligt lojala Aftonbladets ledarsida ironiserar över Thomas Östros "hit men inte längre"-doktrin.
Som sagt, socialdemokraterna får gärna efterapa alliansens politik. Men Mona Sahlin borde ha kurage nog att stå för sina förnyelseambitioner och sänka volymen i attackerna på regeringen.
Retoriken skorrar inte bara falskt. Den riskerar att bli ofrivilligt komisk.