Veckans heta debatt om Rut-avdraget har två stora förlorare. Den ena är Socialdemokraterna som har snärjt in sig i allt märkligare argument och själva visat sig ha en faiblesse för nyputsade toalettspeglar.
Den andra förloraren är Miljöpartiet. De gröna är visserligen i grunden emot Rut-avdraget, men ville behålla det tills vidare eftersom reformen har skapat nya vita jobb i kärva tider. MP tvingades dock vika ner sig och har sedan Sahlin satte ner foten varit knäpptyst i debatten.
Det finns goda skäl till det. Opinionsmätningar visar nämligen att Miljöpartiets väljare gillar Rut-avdraget. 48 procent är för medan bara 29 procent är emot.
I veckan har det dessutom blåst rejält i bloggosfären kring en annan fråga där de gröna har tvingats tumma på sina ideal: datalagringsdirektivet. Det blir allt tydligare att det rödgröna samarbetet har en prislapp.

Miljöpartiet har haft exempellösa framgångar i opinionen under senare tid. En förklaring är givetvis klimatfrågan som dominerade dagordningen i höstas inför klimattoppmötet i Köpenhamn. En annan är Wetterstrandeffekten. Maria Wetterstrands raka debattstil har gjort henne till Sveriges näst mest populära partiledare efter statsministern och till Årets Kvinna i Expressen.
En tredje förklaring som statsvetarprofessor Sören Holmberg lyfter fram är det rödgröna samarbetet. Det har gjort de gröna salongsfähiga i S-väljarnas ögon, vilket har lett till att många har strömmat över till MP. Inget annat parti tappar så många väljare till MP som S.
Men jag tror att en fjärde faktor har varit minst lika viktig: Miljöpartiet har tagit över mitten i svensk politik, åtminstone i det allmänna medvetandet.
Medan de borgerliga småpartierna tävlar om att positionera sig till höger om Moderaterna har mittfältet lämnats tomt. Där har de gröna kunnat trona i ensamt majestät. Och som det heter numera - det är i mitten som val avgörs.

Men hur "mitten" är egentligen de gröna? Miljöpartiet rosas ständigt från så kallat latteliberalt håll för sina frihetliga reflexer. Man pekar på partiets öppna inställning till friskolor och småföretag. De gröna har gjort upp över blockgränsen om såväl undantag från turordningsreglerna som arbetskraftsinvandring och en mer modern grundlag.
En del verklighetsfrämmande tankegods har också städats bort, såsom förslaget om medborgarlön och EU-motståndet.
Men många av dessa liberala meriter börjar bli av gammalt datum. I flera frågor har MP dragit betänkligt åt vänster under senare tid.
Kriget i Afghanistan är en sådan fråga. Tidigare försvarade MP den svenska insatsen och visade ingen större beröringsskräck inför Nato. Nu skruvar Peter Eriksson upp retoriken för varje dag som går och skräms med USA-spöket.
Miljöpartiet har dessutom gjort halt i sin analys av arbetsrätten och fackets makt. I stället för att tala om behovet av en mer flexibel arbetsmarknad sluter de gröna upp bakom V och S i kampen mot Lavaldomen i Vaxholmsmålet.
Och när debatten om Saabs framtid rasade i höstas förvandlades miljövännerna plötsligt till bilkramare och storföretagens bästa vän.
Vänstertendensen är tydlig och den lär bara förstärkas fram till valdagen. Kommer MP att ge upp småföretagens rätt att undanta två personer från turordningsregeln? Och hur blir det med arbetskraftsinvandringen? Förmögenhetsskatten? Kravet på en statlig och obligatorisk a-kassa?
Det mesta talar för att Miljöpartiet kommer att tvingas backa på samtliga dessa punkter. I så fall blir det inte mycket kvar av "mittenpartiet" Miljöpartiet. Det vore synd. Miljöpartiet hade länge potentialen att erbjuda något nytt i svensk politik - ett modernt, grönt, liberalt parti med socialt samvete. Ett parti som flörtade med både höger och vänster och inte lät sig kuvas av den traditionella blockpolitiken.
Det löftet finns inte kvar längre. Miljöpartiet håller på att bli ett vänsterparti bland andra. Det är lagtröjorna på som gäller.
Än så länge kan de gröna sola sig i glansen av medias välvilliga bevakning. Men i takt med att valdagen rycker närmare kommer deras sakpolitik att hamna under lupp. Och då kommer hajpen kring det moderna mittenpartiet att spricka.