2009 är det stora flyttkartongsåret i EU. Ett nytt parlament ska väljas i juni och hela kommissionen ska bytas ut i höst. Ovanpå det kommer striden om toppjobben som EU:s nya president och utrikestalesman.
Vad betyder då allt detta för svensk del? Vad vi säkert vet är att Margot Wallström kommer att lämna Bryssel efter två mandatperioder och att en ny svensk EU-kommissionär ska utses - hämtad ur det borgerliga lägret denna gång. Frågan är bara vem.
Hittills har alla spekulationer kretsat kring utrikesminister Carl Bildt. Själv skulle jag hellre se EU-minister Cecilia Malmström i den rollen, och skälen till det är flera: Till att börja med är Malmström en extremt duglig politiker. Hon är Sveriges egen Mrs Europe, talar fem språk och har något så sällsynt i politikersammanhang som en doktorshatt. Hennes anonyma tillvaro i alliansregeringen är ett slöseri med resurser.
Ett andra skäl är att hon är kvinna. Sverige har hittills bara skickat kvinnliga EU-kommissionärer till Bryssel - Anita Gradin (S) och Margot Wallström (S) - och det är en tradition som vi bör hålla fast vid. Så länge gruppfotona från Bryssel liknar pingvinsamlingar finns det bara ett sätt att tydligt visa att jämställdhet är ett svenskt kärnvärde - genom att själva praktisera det.

Ett tredje skäl är att hon inte är moderat. Det finns en förväntan om att posten som EU-kommissionär ska växla mellan de två stora partierna - Socialdemokraterna och Moderaterna - beroende på majoriteten i riksdagen.
Att det är dags för en EU-kommissionär ur det borgerliga lägret efter snart 15 år av S-märkt revir i Bryssel är självklart. Men varför just en moderat? Det skulle vara ett hälsotecken både för den svenska utnämningspolitiken och för alliansens interndemokrati om man frångick den logiken.
Moderaterna har lagt beslag på nästan alla tunga poster i regeringen - statsministerposten, finansministerposten, utrikesministerposten, försvarsministerposten och justitieministerposten. Den dominansen avspeglas i opinionsmätningarna. När väljarna vill visa sitt förtroende för regeringens sätt att sköta landet är det Moderaterna de belönar, eftersom det är moderata ministrar de ser i nyhetsinslagen.
Om M menar allvar med att de vill lyfta de andra partierna i Alliansen inför valet 2010 går det inte att fortsätta på den vägen. De måste börja släppa fram sina kamrater i Alliansen. Att skicka folkpartisten Cecilia Malmström till Bryssel skulle vara ett bevis för att man menar allvar med den ambitionen.

Det finns också skäl att hålla kvar Carl Bildt i Sverige. Om han mot förmodan skulle erbjudas posten som EU-utrikesminister är det förstås inget att tveka om. Men rollen som vanlig EU-kommissionär skulle snarast vara ett nedköp jämfört med den roll han har i dag som svensk utrikesminister.
Bildt har gett Sverige en ny tyngd i världen. Hans kontaktnät och auktoritet har gjort honom till en av de mest inflytelserika utrikesministrar vi haft. Det vore närmast oansvarigt att släppa i väg honom just när vi axlar vårt viktigaste uppdrag på åtta år - EU-ordförandeskapet i höst.
För alliansen är Bildt dessutom ett dragplåster i valrörelsen nästa år.
Allt detta gör att Malmström är den självklara kandidaten i mina ögon. Det skulle vara att skicka en verklig toppkraft till Bryssel, behålla en annan i Stockholm och samtidigt sända alla de rätta signalerna.