I Mats Bergstrands bok om Ola Ullsten berättas om när den svenske statsministern skulle träffa Jimmy Carter i Vita huset 1979. Den långväga gästen fick nöja sig med en fem minuter lång audiens. Sedan ursäktade sig presidenten och gick upp på övervåningen och åt lunch med frun Rosalynn.
I dag är situationen en helt annan. När utrikesminister Carl Bildt flyger över Atlanten rullas åtminstone bildligt talat röda mattan ut. Hillary Clinton och hennes vice James Steinberg är alltid redo, ibland även Barack Obama. Och det med kort varsel. Clinton och Bildt håller dessutom regelbunden kontakt över telefon.
Det säger två intressanta saker om svensk utrikespolitik. Till att börja med är det en myt att vi på 70-talet skulle ha haft en starkare röst i världen än i dag. För det andra har Sverige aldrig haft en tyngre utrikesminister.
De som kan jämföra med tidigare utrikesministrar vittnar om en markant skillnad. Förut behövde USA-resor planeras lång tid i förväg för att försäkra sig om hög nivå på mottagandet. Mönstret går igen även i Europa.
Sverige tillfrågas numera hela tiden av andra EU-medlemmar om hur vi ställer oss i olika frågor. Bildt bjuds dessutom ofta in i mindre EU-format tillsammans med sina brittiska och franska kolleger när viktiga spörsmål ska ventileras.
Under den förra S-regeringen däremot tystnade telefonen efter EU-ordförandeskapet 2001. Sverige var en blyg viol i EU-klassen som inte gjorde mycket väsen av sig.

Spelar det då någon roll att Sverige har en avundsvärd access till världens huvudstäder? Att vi har ett inflytande som är långt större än vad Sveriges storlek egentligen medger?
Att döma av den svenska debatten så är svaret nej. En vanlig kritik mot Bildt är att han reser och reser, men aldrig kommer fram till någonting. Det är en kritik som mestadels skjuter över målet.
Diplomati är numera ett lagspel där framgång mäts i vilken utsträckning man lyckas vinna andra EU-länders gehör för sin ståndpunkt. Ändå är det blågula avtrycket synligt i många frågor.
Sverige lyckades exempelvis få igenom slående hårda skrivningar om östra Jerusalem och Gazablockaden i EU:s rådsslutsatser i höstas, vilket drev Israels nationalister till vansinne. Ett annat svenskinspirerat initiativ är det "Östliga partnerskapet".
Visst finns det berättigad kritik att rikta mot Bildt. Han har misskött sin roll som departementschef å det grövsta. Medan enmansshowen Bildt turnerar jorden runt har hans fögderi satts på svältkur och personalen fått klara sig bäst den kan.
Bildt döljer inte heller att hans intresse för mänskliga rättigheter är förstrött. De frågorna har till stor del hamnat i biståndsministerns knä. Samma sak med kvinnoengagemanget.
Hans torra, teknokratiska förhållningssätt till utrikespolitik står inte sällan i vägen för det självklara moraliska ställningstagandet.
Men ser man tillbaka på Bildts snart fyra år som utrikesminister måste man erkänna att de har varit sällsynt lyckosamma. Han har gett svensk utrikespolitik en ny, västligare tyngdpunkt samtidigt som han har tagit uppmärksammade strider med såväl Israels högerregering som Ryssland om dess agerande på bakgården. Den tidigare svenska fixeringen vid FN har ersatts av ett tydligt EU-fokus.

Bildts stora belastning är i stället hans förflutna. Det är för mig en gåta att han kunde vara omdömeslös nog att sälja sina politiska tjänster till Lundinfamiljen under 2000-talet.
Även om den förundersökning som drogs i gång i veckan ännu inte pekar finger mot Bildt, och troligen aldrig kommer att göra det, så förskräcker sällskapet.
De fruktansvärda övergrepp som begicks av regeringsstyrkor och miliser i Block 5A, där Lundin Oil borrade efter olja, har inte bara belagts av ECOS utan även av Human Rights Watch och FN:s särskilda rapportör i Sudan. Bildt borde ha vetat bättre än att sätta sig i en styrelse med intressen i detta inbördeskrig.
Oppositionens krav på att han ska avgå eller ta en time-out framstår mest som ett desperat försök att knipa politiska poäng. Men att Bildts förflutna fortsätter att jaga honom bär han ensam ansvar för.