Avgörandets stund närmar sig för den svenska försvarsindustrin. Inom kort lämnar Brasilien besked om de tänker köpa Jas Gripen eller inte. Därefter ska stridsflygets öde bestämmas av regering och riksdag. Ett klartecken för super-Jas kan komma redan under nästa år.
Samtidigt väntar Hägglunds i Örnsköldsvik på en dom från länsrätten. För första gången har en stororder gått en svensk vapentillverkare förbi. Detta har fått Hägglunds att gå i taket och dra ärendet inför domstol.
Det är enorma belopp som står på spel. Ja, i förlängningen skulle man kunna säga att försvarsindustrins hela framtid i Sverige står på spel. Det är därför inte konstigt att denna mäktiga bransch mobiliserar för sin sak. Desto mer anmärkningsvärt är det att våra politiker så okritiskt dansar med.
I förra veckan anordnade Kristdemokraterna och IF Metall ett hallelujamöte för svensk försvarsindustri i riksdagen. Bland talarna syntes Alf Svensson och JKL-konsulten Göran Persson (S).
Socialdemokraterna deltar i samma konservativa backlash. Partiet har högljutt krävt att försvarsminister Tolgfors ska köra över FMV och ge Hägglunds den eftertraktade ordern. Och i veckans skuggbudget deklarerade S att de vill skjuta till ytterligare 100 miljoner till försvarsmateriel samtidigt som de drar ner närmare två miljarder på fredsinsatser.
Ett annat tecken i tiden är att förnyaren Håkan Juholt har bytts ut som försvarspolitisk talesman mot Anders Karlsson - en varm anhängare av försvarsindustrin.

Jag kommer i en serie krönikor att granska det destruktiva inflytande som det militärindustriella komplexet har haft över försvarspolitiken. Inget annat land i Europa lägger så mycket pengar på försvarsmateriel som Sverige. I runda tal rör det sig om uppåt hälften av försvarsanslaget.
Historiskt har man kunnat rättfärdiga denna miljardrullning med att Sverige behöver vara självförsörjande på materielsidan. Men i dagens värld har det argumentet fallit. Den "svenska" försvarsindustrin är inte ens svensk längre, utan utlandsägd. Ändå fortsätter regering och riksdag att hålla försvarsindustrin under armarna.
Priset för detta betalas inte bara av skattebetalarna, utan av försvaret i form av en dramatiskt urholkad försvarsförmåga. När dyrgriparna väl har betalats finns det inte pengar kvar till försvarets kärnuppgift - förbandsverksamheten - det vill säga att bygga väl utrustade och tränade insatsförband.
Eller som försvarsanalytikern Johan Tunberger uttrycker det: "Vi måste välja mellan att satsa på försvarsindustrin och försvaret. Nu försöker vi med bägge, och det blir mos av allting." Det är en sanning som blir än mer akut i takt med att försvarsanslagen sinar.

Så här kan kostnadskarusellen beskrivas:
För täta generationsväxlingar. När försvarsindustrins behov styr, leder det till att ubåtar, stridsflyg och andra så kallade plattformar tas ur tjänst långt innan det är motiverat ur försvarssynpunkt.
"Gold plating". Tillräckligt bra duger inte i Sverige; allt försvarsmateriel ska vara tipptopp i teknikens absoluta framkant. Det leder till att kostnadskalkylerna spricker som såpbubblor och projekten fastnar ofta i tekniska haverier. Ett av många exempel är satsningen på ett nätverksbaserat försvar, NBF, som slutade i en totalflopp. Åtskilliga skattemiljarder spreds för vinden. Än vanligare är att pengarna helt enkelt tar slut, vilket får till följd att man inte har råd att bestycka de nya modellerna, än mindre träna med dem.
Luckor i försvaret. Försvaret köper sådant som försvarsindustrin tillverkar, inte sådant som försvaret bäst behöver. Vi har exempelvis en skriande brist på helikoptrar, eftersom vi inte har någon svensk helikoptertillverkare.
Johan Tunberger liknar försvarsmakten vid ett värddjur på vilket försvarsindustrin i Sverige lever. Det är en drastisk, men tyvärr alltför träffande metafor.
I kommande krönikor kommer jag att visa hur denna parasiterande relation fungerar i praktiken.