I veckan slocknade det sista hoppet om Mona Sahlin som en spännande förnyare. Hon radade upp målsättningar som har tio år på nacken och presenterade vallokomotiv som alla har nött Göran Perssons taburetter.
Knappt en ny tanke gick att spåra. Snart fyra år i opposition borde ha förlöst inspirerade idédebatter kan man tycka. Det borde spraka och gnistra om partiet. Den mest omtalade idéboken för närvarande - "Jämlikhetsanden" av Richard Wilkinson och Kate Pickett - är ju tillägnad vänsterns sak. Men icke.
Mona Sahlins "möjligheternas land" förblir en tom duk.
Som tur är för Socialdemokraterna ser det nästan lika illa ut på andra sidan blockgränsen.
Alliansen gick till val på att återupprätta arbetslinjen, och den uppgiften har överskuggat allt under mandatperioden. Likt sociala ingenjörer har man skruvat och hamrat på systemen för att få incitamenten rätt.
Det är ett utmärkt mål, men som ensam vision räcker det inte. Hur vill Moderaterna och den övriga alliansen att Sverige ska se ut om fem- tio år?
Vilka är de stora utmaningarna och hur ska vi som ett litet land i periferin hävda oss i en alltmer globaliserad värld? Om detta vet vi väldigt lite.

Fredrik Reinfeldt pratar om "föregångslandet Sverige", men han fyller det sällan med något innehåll annat än arbetslinjen, trygghet och välfärd. Inte ens hans egna partivänner är säkra på vad han menar.
Han skulle kunna beskriva hur Sverige ska bli en världsledande kunskaps- och forskningsnation. Varför inte anfört av ett nytt toppuniversitet, Nobeluniversitetet, som vår krönikör Gunnar Wetterberg föreslog härförleden, med resurser nog att locka forskare från hela världen?
Reinfeldt skulle kunna gå vidare till att tala om hur den svenska välfärdssektorn borde bli vår nästa exportsuccé. Mycket av motståndet mot vinster och gräddfiler skulle försvinna om alliansen lyckades visa hur svensk vård, skola och omsorg kan slå utomlands precis som bokhyllan Billy.
Över huvud taget är det tjänstesektorn som kommer att skapa framtidens arbetstillfällen. Hur kan vi bygga vidare på det som vi redan är bra på - IT-undret och musikundret - samtidigt som vi hittar nya nischer och släpper fram en marknad för enklare tjänstejobb?
Inte ens på miljöområdet lyckas Reinfeldt måla upp en smittande vision. Varför inte göra Sverige till ett pionjärland för elbilen?
Det räcker med att slå upp Globaliseringsrådets rapport för att hitta mängder med spännande uppslag för nytänkande. Där föreslås bland annat en huvudkontorsstrategi med målet att göra Sverige till ett land dit internationella företag förlägger sina huvudkontor.
Men i stället för att låta sig inspireras av Globaliseringsrådet har Reinfeldt svarat med en gäspning. Knappt hann rapporten presenteras förrän han avfärdade idén om slopad värnskatt. Detta trots att Sverige numera har världens högsta marginalskatter.
Det är beklämmande. En förnyelse värd namnet kan inte bara handla om image och slipslöst, utan måste också rymma en vision om hur Sverige ska vässas.
Den behöver inte alls bara rymma klassisk högerpolitik. Till Sveriges styrkor hör jämställdheten, jämlikheten, den etniska mångfalden, miljöengagemanget, toleransen i hbt-frågor och den liberala synen på barn och ungdomar. Dit hör också välfärdsstaten.
Om Moderaterna och alliansen lyckades väva en berättelse utifrån dessa värden skulle de ha en chans att attrahera unga väljare, som i dag ryggar tillbaka för den trista och teknokratiska högern.

Men intresset för detta verkar vara minst sagt svalt. Inför valet handlar allt i stället om att neutralisera Socialdemokraterna i grenen fördelningspolitik. Pensionärerna ska få sitt, småbarnsfamiljerna sitt och i valrörelsens slutskede kan vi förvänta oss en auktion om statsbidragen till kommuner och landsting.
Inte ett ord om hur och var de nya jobben ska skapas.
Inte ett ord om hur Sverige ska bli - just det - ett föregångsland.
Sveriges två största partier borrar huvudena i sanden. Arma väljare.