Ett och ett halvt år efter att hon tog över som s-ledare faller hennes politiska vision ihop som ett korthus. På något annat sätt kan jag inte tolka den senaste tidens händelser.
Hon strävade efter att bryta upp blockpolitiken. I stället har hon nu medverkat till att cementera den. Hon ville förnya socialdemokratin och erövra mitten i svensk politik. I stället blev hon den första socialdemokratiska partiledaren som bjuder in det gamla kommunistpartiet till sitt regeringsunderlag.
Såväl hennes strategiska som sakpolitiska förnyelseambitioner tycks ha gått om intet.

Jag ska villigt erkänna att jag blev upprymd över nyheten att s, v och mp slår sina påsar ihop inför valet. Dels ska det bli underhållande att följa deras försök att jämka samman politiken. Allt talar för att det blir nästa års mest beroendeframkallande dokusåpa.
Dels ökar det rödgröna samarbetet alliansens chanser att vinna valet 2010. Trängseln i mitten minskar. Ohlys medverkan drar de rödgröna ut på vänsterkanten och lämnar fältet fritt för alliansen.
Samtidigt känns det lite snopet. Knappt hann Sahlin klargöra sina ambitioner förrän de gick i kras.
Någon gång i september började det bli uppenbart vart Sahlin ville leda sitt parti. Under täckmantel av att idka självkritik kom det ena rådslaget efter det andra fram till att socialdemokraterna måste förnya sig - läs närma sig den borgerliga regeringen.
Crescendot kom med den beryktade presskonferensen i oktober då Sahlin förklarade att hon ville bilda regering med miljöpartiet och lämna vänsterpartiet ute i kylan. Resten är historia.

Man kan kalla Sahlins projekt dumdristigt. Men man kan också kalla det modigt. Som första s-ledare i modern tid verkade hon ha föresatt sig att förnya socialdemokratin i högerriktning.
Ingvar Carlsson och Göran Persson drev visserligen igenom en rad svårsmälta förslag, men alltid under nödvändighetens ok. De var förvaltare och maktspelare som såg till att hålla alla läger inom rörelsen på gott humör.
Sahlins resa mot mitten var annorlunda. Till att börja med gjorde hon en osentimental analys av valförlusten. Socialdemokraterna hade förlorat medelklassen och storstadsväljarna till högern. Enda sättet att komma tillbaka till makten var att lyssna på detta missnöje och kapitulera för kunskapsskolan och jobblinjen.
Dessa slutsatser rimmade också väl med Sahlins politiska grundsyn. Under det tidiga 90-talet gjorde hon sig känd som en förnyare och högersosse. Hon väckte agg med uttalanden som "småföretagarna är vår tids hjältar". I samband med EU-folkomröstningen stod hon högst upp på barrikaderna.
Det var frihetsarvet inom den socialdemokratiska idétraditionen som Mona Sahlin kände sig befryndad med.
Trolovningen med miljöpartiet framstår som en naturlig följd av denna hållning. Genom att knyta upp de gröna skulle socialdemokratin kunna tanka sitt varumärke med den rätta storstadsliberalismen. Miljöpartiet skulle också fungera som en möjlig brygga över blockgränsen.
Även om muren mellan blocken ter sig oöverstiglig i dag kan man föreställa sig ett scenario då sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och sammanhållningen rämnar. Socialdemokraterna skulle trona majestätiskt över mitten i svensk politik.

Hela denna strategi är nu makulerad. Ohlys plats i det rödgröna regeringsalternativet kan inte ses på annat sätt än att traditionalisterna inom socialdemokraterna har segrat. Sahlins vision vingklipptes innan den fick pröva sin flygfärdighet.
Det måste vara en outhärdlig sits för en partiledare. Men kanske fungerar Sahlin på ett annat sätt. Måhända är kärleken till partiet långt starkare än lojaliteten till idéer som ändå inte betyder så mycket när allt kommer omkring.
Kanske är hon fast övertygad om att Ohly kommer att lägga sig platt för de rödgröna storasystrarna. Eller så har den ekonomiska krisen drivit Sahlin vänsterut. De senaste veckornas utspel om förstatligande av Volvo och amorteringsfrihet för alla varslade tyder onekligen på det.
Osäkerheten kring var socialdemokratin står är större än någonsin.