Det går en röd tråd mellan flera av den senaste tidens ledande nyhetshändelser. Från upploppens Aten till talibanstridernas Afghanistan och jordbävningens Haiti dignar man under ett och samma problem: en epidemisk korruption.
Detta samhällsgift når sällan rubrikerna. Korruption anses inte lika sexigt att rapportera om som talibaner eller kravaller. Det anses heller inte lika ömmande som fattigdom och katastrofer. Därför hamnar problemet i medieskugga och följaktligen långt ner på den internationella dagordningen.
Men det är en farlig ignorans. Korruption är en av de mest seglivade och skadliga fiender världens länder står inför. Den underminerar förtroendet för staten, snedvrider konkurrensen och plundrar fattiga samhällen på resurser. För det är just fattiga folk som får betala det högsta priset. Det finns ett direkt samband mellan underutveckling och grad av korruption.
När afghaner nyligen tillfrågades om vilket problem de anser vara störst i landet svarade de inte våldet. De svarade inte heller fattigdomen eller arbetslösheten. Nej, sex av tio pekade i stället ut korruptionen som det mest akuta bekymret. Det säger något om omfattningen.
Den internationella organisationen Transparency international rankar Afghanistan som världens näst mest korrupta land. Bara Somalia är värre. Det går i princip inte att få en enda samhällstjänst utförd utan att muta en tjänsteman.
Behöver du ett körkort? För 180 dollar blir det ditt inom några timmar. Den som vill slippa ut ur fängelset får lägga upp en betydligt fetare sedelbunt: 60000 dollar.

Att läsa FN:s färska rapport om korruptionen i Afghanistan är en hårresande upplevelse. Författarna talar om en cancer av korruption och beräknar att mutorna uppgår till en fjärdedel av BNP.
Vid sidan av opiumet är alltså mutor Afghanistans största inkomstkälla.
Vad värre är, det är rättsväsendet som är mest anfrätt. Polisen är genomkorrupt och rättsstatens övriga representanter är inte mycket bättre. Samma instanser som har till uppgift att sätta dit mutkolvarna smörjer alltså själva sitt krås med bestickningar.
Enligt rapporten har det gått så långt att de flesta afghaner anser att det är billigare att köpa en domare än att anlita en advokat.
Det är en ohållbar situation. Mutorna är på väg att undergräva förtroendet för Karzairegimen. Om USA och Nato ska lyckas vända utvecklingen i landet måste de ägna lika mycket tankemöda åt hur de ska besegra korruptionen som åt hur de ska beveka talibanerna.
Afghanistan må vara värst i klassen, men det finns många andra länder som inte ligger långt efter.
I Irak blir man polis genom att betala 500 dollar i muta lärde jag mig i Bagdad häromåret. Det säger det mesta om vad jobbet sedan går ut på.
I Ryssland kan man köpa det mesta, till exempel en plats i parlamentet eller, ännu mera lukrativt, ett jobb som tulltjänsteman.
Efter nästan varje resa jag har gjort de senaste åren har jag kommit hem med känslan: "It's the corruption, stupid!". Mutkulturen ligger som en kvävande filt över utvecklingen i stora delar av världen. Från Pristina till Kabul märker jag hur omvärldens försök till nationsbyggande krackelerar under girighetens tyngd.
En del av detta ansvar bär vi själva. Vi pumpar ut biståndsmedel utan ordentlig samordning och uppföljning. Inte sällan har FN självt påkommits med sina fingrar djupt nere i syltburken. Men vi behöver också sätta betydligt hårdare tryck på de regimer vi hjälper.

FN-rapporten listar ett helt batteri av åtgärder som Karzairegimen i Afghanistan borde sätta in:
Inrätta en oberoende anti-korruptionsenhet, höj lönerna för att minska frestelserna och offentliggör lönerna så att den lokala gräddan tvingas bevisa hur de har kommit över sina bilar och hus. Ett annat förslag går ut på att avkräva alla tjänstemän en skriftlig ed på att aldrig ta emot mutor.
Denna lista borde genast överlämnas till president Karzai med varningstexten "Do it or we quit" i röd tusch.
Det är dags att ta korruptionseländet på allvar.