De rödgröna tog förstås ett glädjeskutt efter SCB:s stora opinionsmätning i veckan. Men på Sveavägen 68 var nog glädjen grumlad. I mätningen får Socialdemokraterna ynka 33,8 procent, vilket till och med ligger under det historiskt usla valresultatet 2006 som fick Göran Persson att avgå.
Vad värre är, Socialdemokraterna har förlorat slaget om storstadsväljarna och är nu mindre än hälften så stora som Moderaterna i Stockholm.
Det var just den utvecklingen som gav skrämselhicka efter förra valet och skulle brytas i tid till höstens val. Nu verkar i stället den negativa trenden förstärkas.

Bland alla förklaringar till Socialdemokraternas kräftgång skulle jag vilja framhålla två. Den första är otydligt ledarskap. Mona Sahlin har gjort en poäng av att vara en lyssnande partiledare, vilket säkert är en lovvärd ambition. Baksidan är att omgivningen inte riktigt vet vad som gäller och att beskeden dröjer.
Först drunknade Sahlins röst i det egna partiet och nu sker samma sak med socialdemokratins röst i det rödgröna samarbetet.
Ser man till skuggbudgeten är det uppenbart att S har hållit småpartierna i strama tyglar. Den var en otvetydig framgång för Sahlin och Östros. Men utåt är bilden en annan. Soloutspelen avlöser varandra från V och MP. Miljöpartiets Maria Wetterstrand har gått till storoffensiv mot Jan Björklunds betygsskola, trots att skolpolitiken är ett område som Sahlin vill undvika att ta strid om.
På samma sätt ångar Vänsterpartiet på inom utrikespolitiken. Veckans Gazadebatt var talande nog begärd av V och det var Hans Linde som anförde den rödgröna kritiken. Det har skapat ett oroande vakuum kring oppositionens utrikespolitik.
Är det inte längre självskrivet att S kommer att besätta utrikesministerposten i en eventuell rödgrön regering? Sahlins låga profil i frågan öppnar för spekulation på ett område där svaret borde vara givet.
Medan de gröna och vänstern solar sig i glansen av samarbetet utan att lägga alltför mycket band på den egna politiken verkar Socialdemokraterna ha tappat bort sin egenart.
Det är intressant att jämföra med Moderaterna. Liksom S är M det största partiet inom sitt block, men det har inte alls inneburit att partiet har förlorat sin profil. Tvärtom är Moderaternas dominans inom alliansen så stark att de andra partierna nästan förtvinar.

En andra förklaring till Socialdemokraternas utförslöpa är att partiet inte har valt väg. Det finns två framgångssagor i opinionsmätningarna för närvarande - Moderaterna och Miljöpartiet. I Moderaternas fall rör det sig av allt att döma om en förtroendeeffekt. Väljarna känner sig helt enkelt trygga med Reinfeldt, Borg & Co vid rodret när det blåser snålt.
De gröna däremot är det typiska inspirationspartiet. Partiet känns ungdomligt, visionärt och nytänkande - allt personifierat av språkröret Maria Wetterstrand.
Problemet för S är att partiet inte passar in på någon av dessa beskrivningar. Den begynnande förnyelsen under Sahlins första år kom av sig när det rödgröna samarbetet lanserades. Nu får MP tjäna som modernistiskt förkläde medan S satsar på att vara det tunga ankaret. Det blev nästan övertydligt när Sahlin utnämnde idel gamla Perssonministrar som vallokomotiv för S.
Men förtroendebranschen är inte Sahlins hemmaplan för att uttrycka det milt. Mätningarna visar ett förödande övertag för Reinfeldt.
Följden är att S har hamnat i ett slags politiskt ingenmansland. Den gamla rollen som tryggt statsbärande parti är ifrågasatt samtidigt som förnyelsen har ställts in.
Det är antagligen ett allvarligt strategiskt misstag. Sahlin borde ha insisterat på att politiken måste förnyas och V hållas utanför samarbetet för att locka tillbaka storstadsväljarna. Nu står Socialdemokraternas enda hopp till att Wetterstrand räddar valsegern.
Det är illa för S, men för svensk politik är det ett hälsotecken att arbetarepartiet börjar bli ett parti som alla andra.