På tisdag ställs ett gift par från Västerås inför rätta för att ha fuskat till sig fem miljoner kronor i assistansersättning. Kvinnan hade uppgivit till Försäkringskassan att hon satt i rullstol och behövde hjälp med i princip allt. Hennes 38-åriga make fick varje månad 30 000 kronor - netto - för att vårda sin fru. I själva verket jobbade kvinnan i makens kiosk och hade inga som helst problem att röra sig.

Man skulle önska att fusk av det här slaget var isolerade företeelser. Tyvärr är så inte fallet. Jag har under veckan plöjt rapporter och utredningsmaterial om assistansersättningen och gjort intervjuer med nyckelpersoner. Bilden som framträder är beklämmande.

Det handlar om fusk i miljardklassen, om galopperande kostnader, riskkapitalbolag som täljer guld och barn och ungdomar som riskerar att låsas in för att säkra familjens försörjning. Att detta har kunnat pågå år efter år är ett underbetyg åt såväl politiker som ­ medier.

När den så kallade LSS-reformen sjösattes av socialminister Bengt Westerberg (FP) 1994 var uppsåtet det bästa tänkbara. Människor med funktionshinder skulle ges ökad frihet och självbestämmande. Med hjälp av personlig assistans - och rätten att själv välja vem eller vilka som utför den - skulle man få möjlighet att delta i samhällslivet som alla andra.

Snart två decennier senare kan vi konstatera att LSS-reformen har löpt amok. Den ursprungliga upp­skattningen om en kostnad 2,4 miljarder om året höll inte ens vid lanseringen. Förra året var notan uppe i svindlande 24,3 miljarder - alltså en tiodubbling jämfört med den ursprungliga prognosen.

Fusk och felaktigheter förklarar bara en mindre del av denna kostnads­explosion. Men enligt en utredning från i februari (SOU 2012:6) rör det sig ändå om mellan 9 och 15 procent av alla utbetalningar, det vill säga flera miljarder kronor.

Uppfinningsrikedomen är stor. Funktionshinder simuleras eller överdrivs i skydd av familjen, som agerar assistenter. Ofta utnyttjar man möjligheten att vistas långa tider utomlands, så att upptäcktsrisken minskar. Andra fall visar hur grov organiserad brottslighet har etablerat sig i branschen; det har exempelvis förekommit att man söker upp funktionshindrade utomlands eller på flyktingförläggningar för att kunna mjölka det offentliga på pengar.

De stora pengarna finns dock att hämta på annat håll. Ersättningssystemets konstruktion gör att alla parter har starka drivkrafter att överutnyttja reformen. Pengarna betalas ut i form av en generös timschablon; ju fler timmar, desto mer ­ ersättning. Det har fått till följd att antalet assistanstimmar har rakat i höjden.

Den genomsnittliga brukaren har i dag rätt till 116 timmars hjälp i veckan. Det motsvarar tre heltidstjänster per funktionshindrad - i snitt. I pengar räknat innebär det en ersättning på 123 674 kronor i månaden. Det säger sig självt att detta har förvandlat assistansbranschen till ett Klondyke för allsköns oseriösa aktörer.

Sedan 2005 har risk­kapitalbolagen etablerat sig på allvar på mark­naden. Enligt mina källor har de hela kadrer av jurister som ägnar sig åt att processa mot staten för att utverka fler assistans­timmar. Ett av de tre stora bolagen är Argan Capital - ett Londonbaserat investmentbolag som maximerar sin vinst med hjälp av så kallade räntesnurror.

"Jag tror inte att någon hade kunnat föreställa sig att branschen skulle utvecklas på det här sättet", suckar Susanne Billum, justitieråd och utredare. "En hel del pengar som skulle gå till behjärtansvärda ändamål för­svinner rakt ner i privata fickor."

En annan effekt av det guldkantade ersättningssystemet är att barn riskerar att råka illa ut. När hela familjens försörjning hänger på barnens assistans­ersättning finns inga incitament att barnen ska bli bättre. En framgångsrik habilitering skulle ju kunna innebära ekonomisk ruin för barnets anhöriga.

Det talas om "inlåsningseffekter" av barn och ungdomar, om familjer som inte vill att ungdomarna ska flytta hemifrån. I några extrema fall har barn hållits borta från skolan för att slippa insyn.

I veckan kom regeringen med en lagrådsremiss i syfte att stävja fusket och överutnyttjandet av assistansersättningen. Det utlovas bättre kontroller, men det finns inga åtgärder mot vare sig de skenande kostnaderna eller den så kallade närståendeproblematiken.

Det duger inte. Missbruket av LSS-­reformen har gått så långt att det behövs betydligt större krafttag, inte minst när det gäller ersättningssystemet. I ett läge då äldrevården går på knäna och gamla ropar ohörda i natten är det inte för­svarbart att fortsätta låta miljarderna rulla i väg okontrollerat till assistansbranschen. Varför är äldres hjälpbehov så oändligt mycket mindre värda?

Men det handlar också om att åter­upprätta legitimiteten för assistansersättningen och värna grund­tanken - att även funktions­hindrade ska kunna leva ett gott liv med hjälp av en trygg och kvalitativ omvårdnad. Ingen är betjänt av ett om­­givande samhälle som blundar.