Foto: Illustration: Mario Brancaglioni
 Foto: Illustration: Mario Brancaglioni
Anna Dahlberg

En liberal väljares kval

Publicerad
Uppdaterad
Vilket parti ska en liberal egentligen rösta på?
Valet borde vara lättare än någonsin. Aldrig tidigare har så många omfamnat liberalismen som nu. Maud Olofsson liknar sitt gamla bondeparti vid "gröna socialliberaler". Miljöpartiet flörtar oblygt med storstadens "latteliberaler" och Folkpartiet bevakar svartsjukt sin originalmärkning.
Liberalismens segertåg under senare år borde ha förvandlat det politiska landskapet till ett dukat bord.
Ändå tycks det hopplöst svårt för storstadsliberaler att hitta ett politiskt parti att identifiera sig med. Överallt hör jag samma visa: "Jag vill gärna ha kvar alliansen vid makten, men..."
Borgerligheten uppfattas som omodern och ointellektuell. Folklig som falukorv. Livrädd för att sticka ut och med ett kulturellt cv tunt som smörpapper. Visst är de dugliga doers, men det skälver inte direkt på den liberala richterskalan.

Folkpartiet. På pappret det givna valet för många liberaler. Men partiet har numera satt i system att stryka främlingsfientliga stämningar medhårs i valrörelsen. Just när man trodde att skamgränsen var nådd halade FP fram burkaförbud i skolan några veckor före valdagen.
Folkpartiet missar numera aldrig en chans att lansera ett nytt förbud, men oräkneliga chanser att stå upp för klassiska liberala ideal som rättssäkerhet (Johan Liljekvist-fallet) och yttrandefrihet (de bannlysta Manga-serierna).
Inget parti har i grunden bättre förutsättningar att locka över Miljöpartiets urbana sympatisörer. Men genom att tona ner miljöfrågan, feminismen och humanismen har Jan Björklund i princip lämnat walk over till Maria Wetterstrand.

Centerpartiet. Blev tillflyktsort för många liberaler i valet 2006 efter att partiet profilerat sig i integritetsfrågan bland annat. Och visst har Maud Olofsson genomfört en imponerande förnyelse av partiet. Det är svårt att tro att dagens Centern med dess företagarengagemang och krav på uppluckrad las är samma parti som Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson en gång ledde. Och det är väl det som är problemet.
Centern har inget liberalt idéarv. Det är ett i grunden tillbakablickande landsbygdsparti, som alltid har velat bromsa samhällets utveckling om det så har gällt EU-medlemskap, Öresundsbro eller kärnkraft.
Dessa inre motsättningar gör att Centerpartiet inte riktigt hänger ihop. Det finns ingen ideologisk karta att navigera efter, vilket leder till märkliga kast fram och tillbaka. För en liberal förblir Centerpartiet en opålitlig allierad.

Kristdemokraterna. Inte ens det senaste försöket att lansera sig som ett parti mot pekpinnar övertygar någon. KD är för liberalen vad bratwursten är för vegetarianen.

Moderaterna. Det var länge sedan Moderaterna tog farväl av värdekonservatismen. Och för socialliberaler finns det mycket att gilla hos de Nya Moderaterna. De har försonats med välfärdsstaten och visat att de tar frågor som miljön, jämställdhet och hbt på allvar i stället för att skratta bort dem. Till det ska läggas radarparet Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som överglänser de flesta politiker.
Moderaternas problem är svansen. Långt ifrån alla moderater har konverterat till ledarduons nya lära. Runt om i kommuner och landsting återfinns fartblinda moderater som inte kan få nog av att knoppa av och sälja ut. Och när något börjar stinka - valfusk, flyktingmotstånd eller något liknande - kan man ge sig den på att moderater har varit i farten.Ett parti med ambitionen att vara statsbärande kommer heller aldrig att vara en liberals naturliga hemvist. Anpasslighet är ingen god jordmån för liberalismen.

Miljöpartiet. De gröna har kalibrerat sin politik skickligt för att attrahera storstadsliberaler. En frihetlig syn på småföretag och välfärd kombineras med kulturradikalism och miljöengagemang. MP har blivit det nya lagompartiet för människor med världssamvete och kravodlade rödbetor i kylen.
Men ekologismen och liberalismen passar illa ihop. Den förra eftersträvar ett samhälle utan ränta och "onödig" tillväxt, där världen delas in i självförsörjande kolonilotter. Denna provinsialism är påtaglig i Miljöpartiets politik även om de mest radikala uttolkningarna numera är förpassade till historien. Det är ingen slump att det dröjde ända tills 2008 innan de gröna sade ja till EU.


Så vad ska den kräsne liberalen rösta på? Det är inget lätt val, men man ska heller inte överdriva de liberala väljarnas kval. Jämfört med andra europeiska länder, där valet ofta står mellan en oreformerad socialdemokrati och en konservativ och nationalistisk höger, är Sverige ett paradis för liberaler.
Man har för övrigt möjligheten att kryssa för en kandidat som försvarar den liberala tradition man gillar.
I en ideal värld skulle det finnas ett parti som kombinerade Folkpartiets idéarv med Centerpartiets miljöengagemang och Moderaternas ledargarnityr. Nu får vi nöja oss med att konstatera att alliansen är bättre än sina beståndsdelar.Så jag går till vallokalen den 19:e september, tar ett djupt andetag och lägger min liberala röst på ett parti som inte riktigt förtjänar den.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag