Om det inte vore för denna lilla ritual utanför de flesta större köpcentra och restauranger finns det inget som påminner om att jag befinner mig i en konfliktzon. Tel Aviv är en bubbla av välbehag.
Bougainvillean står i full blom och de lummiga gatorna kantas av caféer, chica klädbutiker och sushirestauranger. Unga män med hästsvans och iPodlurar intryckta i öronen kryssar fram på mountainbikes.
Tel Aviv är själva inkarnationen av det unga, moderna och liberala Israel. Det är svindlande att tänka sig att utomhusfängelsets Gaza bara ligger ett tiotal mil söderut. Det kunde lika gärna vara ett annat universum.
Nästan lika avlägset och på samma gång nära är Jerusalem i öster med sina svarta rockar och skruvade ultraortodoxa tinninglockar. Ändå är det någonstans mellan dessa koordinater som Israels framtid kommer att avgöras.

På torsdag är det 60 år sedan Israel utropade sig som stat enligt den judiska kalendern. För världens alla förföljda judar var det ett mirakel, för palestinierna en katastrof - al-Naqba. Än i dag är det detta dubbla arv som präglar Israels existens.
Å ena sidan är Israel en imponerande framgångssaga. Ekonomin går på högvarv; bara USA har fler hightech-företag listade på Nasdaqbörsen.
Vetenskapen och kulturen blomstrar och militärt är Israel en regional stormakt. Till och med den etniska smältdegeln har fungerat över förväntan; farhågorna för att klyftan mellan europeiskättade judar - ashkenazim - och judar med rötterna i Mellanöstern - mizrahim - inte skulle gå att överbrygga har exempelvis kommit på skam.
Å andra sidan är Israel ett land som ännu inte har bestämt sig för vilken slags stat man ska vara. Som ännu söker efter sin själ.
60 år efter födelsen saknar Israel såväl gränser som konstitution. Man har inte förmått sätta ner foten i de avgörande frågorna - att dela territoriet med palestinierna och definiera relationen till "de andra", den cirka miljon araber som lever inne i Israel som andra klassens medborgare.
Israel kan inte samtidigt vara en ockupationsmakt, demokrati och en judisk stat. Åtminstone en av dessa egenskaper måste offras och tiden börjar bli knapp att bestämma sig för vilken.

Vill man vara hoppfull kan man peka på att aldrig tidigare har så många israeler varit beredda att acceptera tanken på en palestinsk stat. Israelen i gemen har insett att demografin omöjliggör alla drömmar om ett Stor-Israel. Frågan är inte längre om, utan hur och när ockupationens ska upphöra.
Men det finns annat som talar emot att Israel ska lyckas hitta en ny och bättre passform för det sionistiska projektet. De goda tiderna är paradoxalt nog ett av problemen. Israelerna lever i dag säkrare och rikare liv än på mycket länge, trots ockupationen eller rentav på grund av den.
Varför chansa på en riskabel fred med de kaotiska palestinierna när status quo ter sig mycket tryggare?
Det notoriskt svaga politiska systemet är ett annat problem. Israel är särintressenas Mecka och normalt klarar de skakiga koalitionsregeringarna bara att hänga kvar två år vid makten. När allt handlar om politisk överlevnad finns inte mycket energi kvar åt de stora visionerna.
Troligen har även demografin i Israel gjort fredens sak svårare. Med en miljon inflyttade ryssar och en växande andel religiösa har tyngdpunkten flyttat höger ut och det traditionella fredslägret tunnats ut.
Israel är en förbluffande välmående 60-åring, en mot-alla-odds-stat som gång på gång har rest sig ur hotande nederlag. Men för att hitta hem måste Israel våga se och göra upp med den andra sidan av miraklet - den palestinska katastrofen.