Det är ingen "katastrof" om partierna inte kommer överens före valet, förklarade Vänsterpartiets talesperson i utrikesfrågor, Hans Linde, i veckan. Det låter sig sägas. Men faktum är att en proposition ska läggas fram om Sveriges fortsatta närvaro i Afghanistan strax efter valet.
Om Vänsterpartiet ändå planerar att vika sig i skarpt läge kan man undra vad som är poängen med att propagera mot Afghanistaninsatsen under valrörelsen. Det är att tigga om en svekdebatt.
En möjlig tolkning är att partiet bedriver ett "chicken race" mot S och MP för att tvinga fram en tidtabell för Sveriges tillbakadragande från Afghanistan. Mona Sahlin ska ha all heder för att hon hittills har stått emot de alltmer högröstade kraven på en smitväg ur kriget. De kommer inte bara från Vänsterpartiet, utan i allt högre grad från hennes eget parti.
I veckan krävde det mäktiga Skånedistriktet att soldaterna omedelbart ska kallas hem. Den tidigare kabinettssekreteraren Pierre Schori (S) kommer i dagarna ut med en ny bok med titeln "Vägen ut ur Afghanistan" (Leopard debatt) och på Aftonbladets ledarsida fortsätter litaniorna mot kriget.

Man behöver inte vara krigsmotståndare för att känna pessimism inför utvecklingen i Afghanistan. Presidenten Hamid Karzai framstår alltmer som en korrupt knäppgök. På senare tid har han bland annat anklagat omvärlden för valfusk, bjudit in Irans ökända president Ahmadinejad till Kabul och hotat att ansluta sig till talibanerna. Det har till och med antytts att han är hög på mer än makt.
Omvärlden får nu äta upp att man inte tog tag i problemet Karzai direkt efter fuskvalet i höstas.
Det stora utmaningen är inte längre att få USA och Natostyrkan att göra rätt saker, utan att få den afghanska regeringen att göra någonting över huvud taget.Efter åtta misslyckade år har USA äntligen insett hur kriget ska föras - att framgång mäts i om man lyckas vinna civilbefolkningens förtroende, inte i hur många talibaner man dödar. Vad som saknas är en afghansk motpart som kan erbjuda hopp och samhällsservice i stället för talibanernas skräckvälde.
Men lösningen på det problemet är inte att lämna afghanerna åt sitt öde och dra hem, som vänstern vill. Det skulle vara att trycka på startknappen för ett nytt blodigt inbördeskrig som slutar med att talibanerna tar över makten igen.
Om detta vill krigsmotståndarna inte gärna tala. De låtsas i stället att det finns en human reträtt från Afghanistan där kulor kan ersättas av bistånd medan afghanerna, som har bekrigat varandra i 30 år, plötsligt faller varandra om halsen. Det är ohederligt och fegt. Precis som vi som vill ge insatsen mer tid måste erkänna de enorma svårigheterna i Afghanistan måste motståndarna våga tala om priset för att lämna.

En mer träffande kritik av den svenska insatsen är att vi prioriterar fel saker. Den övergripande uppgiften i dagens Afghanistan är att bidra till en "afghanisering", det vill säga att hjälpa afghanerna att bygga upp egen armé, polis och andra centrala statsfunktioner. Det står högt på såväl afghanernas som USA:s önskelista.
Men av de cirka 500 soldater som Sverige har på plats i Mazar-i-Sharif är bara 22 så kallade mentorer med uppgift att träna upp den afghanska armén. Det är på tok för få, mindre än fem procent. Sverige ska självfallet ge den hjälp som efterfrågas och gör störst nytta. Om det innebär att vi bör mångdubbla antalet mentorer är det försvarets ansvar att se till att vaska fram de personerna. Försvarsmaktens segdragande kring allt från helikoptrar till mentorer är provocerande.
"Vi vet ju fan inte vad som är upp och ner på en skokartong", klagade försvarets informationschef nyligen. Det är dags att ta reda på det.