Partier byts ut. Allt talar för att nykomlingen Piratpartiet kommer att segla in i EU-parlamentet om en vecka. Samtidigt lär förra valets raket - Junilistan - skickas hem från Bryssel.
I EU-politiken händer det nämligen saker. Nya partier gör succé, andra spottas ut som klementinkärnor.
Jämför det med våra svenska riksdagsval där stiltjen är grundmurad. Inte sedan Miljöpartiet gjorde comeback i riksdagen efter valet 1994 har något parti lyckats klättra över fyraprocentsspärren.

Personer spelar roll. I riksdagen viner partipiskan och de anonyma ledamöterna har mycket litet att säga till om. Det märks i valen. Bara 22 procent av väljarna kryssade för en kandidat i förra valet.
I EU-parlamentet är det tvärtom. Personerna spelar stor roll; enskilda ledamöter med stark profil kan göra skillnad medan lydiga knapptryckare drunknar i mängden.
Valkampanjerna blir därefter. Hungriga politiker tävlar om vår uppmärksamhet och få kan känna sig säkra på att inte bli nedpetad av någon uppstickare.
Kommer veteranen Alf Svensson att ta sig förbi unga Ella Bohlin? Ska parmesanostens svenska ansikte, Anna Maria Corazza Bildt, ta revansch på sitt parti för nedflyttningen på listan och knipa en plats?
Se där, två frågor som det ska bli intressant att följa upplösningen på. EU-valet är helt enkelt lite modernare än det gammaldags riksdagsvalet. Nya opinioner sugs upp snabbare och nya förmågor får visa framfötterna.

Slaget mellan S och M. För första gången kommer Reinfeldts nya moderater och Socialdemokraterna under Mona Sahlin att ställas mot varandra i ett val. Det kommer att bli ett rafflande genrep.
För Mona Sahlin är detta ett oerhört viktigt val. Alltsedan i höstas har hennes auktoritet ifrågasatts och opinionssiffrorna dalat. Om hon lyckas hålla Moderaterna på betryggande avstånd och nå ett valresultat runt 30 procent vore det ett styrkebesked inför valet nästa år.
Omvänt skulle det vara ett dråpslag om Moderaterna för första gången någonsin blir större än Socialdemokraterna. Visst kan Sahlin peka på att EU-valet är något helt annat än riksdagsval. Det är väl känt att partiet har svårt att mobilisera väljare för Brysselpolitiken; i förra valet 2004 fick S bara 24,6 procent av rösterna.
Men nederlaget skulle ändå vara svidande och spä på tvivlen kring partiets nuvarande kurs.

Slaget mot S och M. Här hemma domineras politiken fullständigt av de två stora elefanterna. De övriga partierna har alltmer blivit förpassade till rollen som stödpatruller.
I EU-valet däremot får de stora inget gratis. Väljarna premierar hellre partier som har en idé om vad de vill göra i Bryssel.
Folkpartiet verkar surfa på en våg av Mariteffekt och besvarad EU-kärlek. Miljöpartiet och Piratpartiet kan båda göra anspråk på att vara originalen i en växande krets av kopior. Detta är extra tillfredsställande med tanke på de stora partiernas fega taktik detta år: Socialdemokraterna har släppt fram sluggern Marita Ulvskog med uppdraget att kampanja mot arbetare från öst medan Moderaterna har bytt ut sitt tidigare EU-engagemang mot Sverigeflaggor och köttbullar.

Så säg inte att EU-valet är trist bortom räddning. Partierna må vara irriterande överens i alla de stora frågorna. De kvarvarande tvistefrågorna - utstationeringsdirektivet och vårdersättningen - må vara skinntorra och kräva en doktorshatt för att begripa sig på.
Men det finns definitivt nerv i detta val.