Det är synd om de borgerliga småpartierna. Detta har blivit något av en sanning på ledarsidor och i debatten på senare tid.
Och visst, det ligger mycket i det. Moderaterna har varit okänsliga i behandlingen av småsyskonen. Redan under förra mandatperioden lade man beslag på nästan alla tunga ministerposter, och efter segervalet i höstas avlövades småpartierna ytterligare makt.
Men krisen för de små är också självförvållad. När Maud Olofsson och Göran Hägglund i veckan gavs chansen att tänka fritt i Svenska Dagbladet var det tomt på spännande framtidsvisioner. I stället valde båda att lyfta fram besynnerliga förslag - betygsättning av lärare i Olofssons fall - som genast väckte åtlöje.
Det illustrerar idékrisen hos de mest pressade partierna, Centern och Kristdemokraterna. De letar desperat efter nya politikområden att profilera sig inom. Hägglund nämner exempelvis rättspolitiken och företagsfrågorna medan Olofsson lyfter fram skolpolitiken - områden där det redan råder borgerlig överetablering.
På ett djupare plan handlar det om en identitetskris. Alla borgerliga partier har under senare år genomgått ett slags "extreme makeover". Moderaterna har förvandlats från ett ideologiskt drivet högerparti för män till ett pragmatiskt mittenparti med ambitionen att locka kvinnoröster.
Folkpartiet har gjort den motsatta resan och bytt ut den gamla snällismen och kulturradikalismen mot kravretorik. Centerpartiet har svidat om från folkdräkt till knytblus medan Kristdemokraterna har försökt tuffa till sig med köksbordspopulism, frihetsretorik och försvarsvänlighet.
Om Moderaterna har klarat omvandlingen bäst tycks vilsenheten vara som störst inom Kristdemokraterna. KD har inte ens någon klar idé om vad dess eget slagord "verklighetens folk" står för. Och någon utmanare till Hägglund som kan peka ut en alternativ riktning finns inte heller.

Men det är inom C och FP som de mest radikala krisåtgärderna lanseras just nu. Slå ihop partierna till det gemensamma Centerliberalerna, föreslår ungdomsordförandena Magnus Andersson (C) och Adam Cwejman (FP) i det senaste numret av Liberal Debatt. Samma tanke förs fram i liberala Bertil Ohlin-institutets eftervalsanalys.
Det är en idé med gamla anor. Under 60-talet närmade sig mittenpartierna varandra alltmer, vilket fick många att förorda en partisammanslagning. 1973 hölls ett avgörande möte i Uppsala. Centerns förtroenderåd hade kallats in för att sätta ner foten i frågan, men till Torbjörn Fälldins stora besvikelse blev det ett nej.
Nu plockas alltså idén upp på nytt, fast denna gång anförd underifrån och utifrån. Enligt Andersson och Cwejman försvagas liberalismen av att den är utspridd över flera riksdagspartier. I takt med att politiken förändras behöver också det gamla partilandskapet göra det, argumenterar de två.
Bertil Ohlin-institutet är inne på liknande tankegångar. Ett brett liberalt parti med tvåsiffrigt väljarstöd i ryggen skulle skapa ett tredje maktblock vid sidan av S och M, skriver man och pekar på hur C och FP kompletterar varandra. Centerpartiet är ett av västvärldens rikaste partier och har sitt främsta stöd på landsbygden medan Folkpartiet skulle bidra med urbant och intellektuellt kapital.
Så varför tveka? Till att börja med är Centerns nyfunna liberalism ingalunda huggen i sten. Partiet har inget liberalt idéarv att luta sig mot, utan har tvärtom en lång tradition av provinsialism och anti-modernism. Centerpartiet har varit emot allt från Öresundsbron och kärnkraften till EMU och Nato, och var länge splittrat i EU-frågan.
Dessa inre motsättningar blottar sig i efterträdardiskussionen, där ultra-liberalen Annie Johansson och landsbygdsminister Eskil Erlandsson nämns i samma andetag. Det signalerar två radikalt olika vägval för Centern - Stureplanscenterns definitiva seger eller Bondecenterns revansch.
Risken är överhängande att Folkpartiet och Centern snarare skulle stöta bort varandras väljare än forma ett växande, liberalt maktblock. Centern har dessutom lyckats fånga upp en grupp storstadsliberaler som känner behov av att markera mot FP:s allt hårdare linje i integrationsfrågan.

Mångfalden är en styrka för borgerligheten, inte en svaghet. De som med jämna mellanrum ropar efter sammanslagningar - oavsett om det handlar om att slå ihop C och FP eller att bilda en valallians under den gemensamma beteckningen alliansen - blundar för de skillnader som finns inom borgerligheten och dess väljarled.
De borgerliga småpartierna borde i stället bli bättre på att odla sin särart - inte genom att skjuta från höften i olika frågor för att väcka uppmärksamhet, utan genom att bygga från grunden.
Centerpartiets problem är inte bristen på skolpolitik, utan att man inte förmår övertyga i miljödebatten trots att man äger frågan inom regeringen. På samma sätt borde Kristdemokraterna kunna bli en tyngre auktoritet i vårdfrågor.
Småpartierna behöver bli tydligare, kunnigare och bättre på att rekrytera nya, spännande krafter. Sedan är det Moderaternas ansvar att släppa fram alliansbröderna i strålkastarljuset och ge dem det inflytande de förtjänar.