Sällan har så hårda ord yttrats från Vita huset som efter den offentliga förnedringen av den amerikanske vicepresidenten nyligen. Joe Biden var i Israel för att få i gång fredssamtalen igen när Israels inrikes- minister presenterade ett nytt bosättningsprojekt på 1600 hem i östra Jerusalem.
Det var en örfil i ansiktet på Israels enda allierade i en alltmer avog omvärld. Reaktionen blev därefter. Det talades rentav om den värsta krisen i relationen på 35 år.
Men sedan dess har båda parter gjort sitt bästa för att tona ner bråket. Såväl Obama som Clinton har skyndat ut för att dementera att förhållandet skulle knaka i fogarna. Någon upprepning av George Bush den äldres hot om att dra in stödet till Israel i början av 90-talet lär vi knappast få se.

Ett skäl till denna konflikträdsla stavas AIPAC - America Israel Public Affairs Committee. Till skillnad från Ilmar Reepalus fantasier om en "israelisk lobby" i Sverige finns det verkligen en pro-israelisk lobby i USA. Och den har muskler.
I dag inleder AIPAC sin årliga konferens i Washington. Mer än halva senaten kommer att vara på plats liksom en tredjedel av representationshusets ledamöter.
Bland talarna märks USA:s utrikesminister Hillary Clinton och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Det är en imponerande uppställning.
Tidningen Fortunes har rankat AIPAC som USA:s andra mäktigaste lobbyorganisation efter vapenlobbyn, National Rifle Association. Ett av framgångrecepten är ett idogt gräsrotsarbete där varje kongressledamot uppvaktas lokalt så fort en fråga av intresse dyker upp.
Men det handlar också om pengar. AIPAC är känt för att kunna vaska fram betydande kampanjbidrag till lojala kandidater.
Resultatet är en kongresss som allt som oftast dansar efter lobbygruppens pipa. Vilket i korthet innebär att man säger nej till alla påtryckningar på Israel.
Detta snedvrider inte bara amerikansk utrikespolitik, utan ger också en skev bild av den judiska opinionen. Majoriteten av USA:s judar är nämligen långt mer fredsinriktade än det hökaktiga AIPAC. Som en motvikt har en ny lobbyorganisation bildats - J Street - men dess inflytande kan ännu inte mäta sig med företrädarens.

USA:s ensidiga stöd till Israel kan dock inte bara skyllas på lobbyn. Den speciella relationen inleddes redan i början av 60-talet under Kennedy. Israel blev en pålitlig allierad under kalla kriget i kraftmätningen mot Sovjetunionen och dess klientstater såsom Syrien och Egypten.
I USA har man alltid sett Mellanösternkonflikten som en berättelse om en liten demokratis överlevnadskamp i ett hav av fientliga araber snarare än en kamp mellan en militärt överlägsen ockupationsmakt och maktlösa palestinier, som är den gängse europeiska synen.
Men det finns också religiösa förklaringar till de starka sympatierna för Israel. Ungefär 20 procent av befolkningen i USA är pånyttfödda kristna, så kallade evangelikaler.
Enligt vissa bibeltolkningar är Israels expansion nödvändig för att bana väg för Messias återkomst och Harmageddon - en strid där antikristna krafter, inklusive judar, ska bekämpas eller omvändas.

Sammantaget leder detta till en undfallenhet gentemot Israel som skadar båda parter. Författarna Mearsheimer och Walt väckte mycket ont blod när de för några år sedan hävdade att USA:s ensidiga stöd till Israel skadar USA:s säkerhetsintressen. Men i veckan framförde den hyllade generalen David Petraeus samma budskap i senaten.
Även Israel betalar ett högt pris. Bosättningarna är ett vansinne som håller på att begrava tvåstatslösningen i cement. Om Israel ska kunna överleva som en judisk och demokratisk stat på sikt måste man lämna de ockuperade områdena.
Det bästa vore därför om USA ställde Israel mot väggen och krävde ett totalt byggstopp även i östra Jerusalem. Då skulle Netanyahus regering krackelera eller åtminstone avlövas på extremistpartier som Shas och Yisrael Beiteinu. Det skulle i sin tur bereda marken för seriösa fredsförhandlingar.
Så uppträder en riktig vän. Alla som verkligen bryr sig om Israel bör därför hoppas att den senaste tidens gräl håller i sig.