Efter åtta olycksaliga år med Bush i Vita huset tycks republikanerna vara på väg mot ett förkrossande nederlag. Oddsen talar inte bara för en Obamaseger i presidentvalet, utan också för att demokraterna kommer att stärka sitt grepp om såväl senaten som representanthuset.
I så fall hamnar Washington helt i händerna på demokraterna. Det vore i sig en anmärkningsvärd bedrift i högerlandet USA. När man sedan betänker vem den blivande presidenten är framstår det hela som än mer remarkabelt.
Sedan år 1968 har USA bara haft två presidenter som varit demokrater: Jimmy Carter och Bill Clinton. Gemensamt för dem var att de var bördiga från Södern, vilket närmast har kommit att anses som en förutsättning för att lyckas som demokratisk presidentkandidat.
Obama däremot är svart, utbildad vid Harvard och hemmahörande i Chicago. På papperet borde han vara chanslös i en amerikansk valrörelse.
Hur ska man då tolka denna märkliga vändning som historien tycks vara på väg att ta? Är konservatismens storhetstid, som brukar dateras till Reagans maktövertagande för snart 30 år sedan, över? Ser vi början på en ny progressiv era i USA?

För att söka svar på dessa frågor stämmer jag träff med Adrian Wooldridge. Han är chef för tidskriften The Economists Washingtonkontor och författare till boken "The Right Nation: Conservative Power in America".
Den bärande tesen i boken är att USA är ett starkt konservativt land, vilket gör det unikt i västvärlden. Amerikaner i gemen är djupt religiösa, misstänksamma mot staten, individualistiska, villiga att bruka militärt våld, kulturellt konservativa och så vidare.
Enligt Wooldridge har inget av detta förändrats. Han ser i stället det väntade maktskiftet som ett resultat av Bushadministrationens inkompetens och demokraternas anpassning:
- Det är inget stort ideologiskt skifte. Det speglar en längtan efter att slänga ut nollorna från Vita huset. Ett av huvudskälen till att demokraterna har ryckt fram är att de har kapitulerat i de kulturkonservativa frågorna. Ta till exempel frågan om rätten att bära vapen eller religionsfrågan. Demokraterna har blivit ett väldigt religiöst parti. Obama är en mycket religiös man och Hillary poängterade att hon kandiderade som en troende person.

Jag tror tyvärr att Wooldridge har rätt på den punkten. Det är talande att Obama har undvikit L-ordet - liberalism - i valrörelsen medan republikaner aldrig ryggar för att kalla sig konservativa. I mångt och mycket äger det politiska spelet alltjämt rum på högerns planhalva.
Även om republikanerna som parti kommer att hamna i djup kris om McCain förlorar är det inte säkert att konservatismen som idéströmning är på reträtt USA. Minns bara hur hoppet om en ny demokratisk era i samband med Clintons seger 1992 snabbt slocknade efter Newt Gingrichs högerknock i valet 1994.
I ett avseende har dock idéarvet från Reagans högerrevolution gått i konkurs: Föreställningen om att den fria marknaden kan lösa alla problem dog med den finansiella härdsmältan på Wall Street. Ingen kan längre förneka att marknaden måste tyglas och att staten är den yttersta garanten för att det ekonomiska systemet ska fungera. Om republikanerna åker på storstryk i natt så är det framför allt på grund av ekonomin.

Vill man vara optimist kan man också peka på att de demografiska trenderna i USA borde tala till demokraternas fördel. Jag tänker på urbaniseringen, den kraftiga invandringen av framför allt latinos och folkförflyttningen till södern och Solbältet.
Det går i alla fall inte att utesluta en "kalifornisering" av delar av Solbältet i USA, det vill säga att starka republikanska fästen med tiden färgas blå.
Så ska man utgå från att en Obamaseger bara blir ett demokratiskt gupp på den långa konservativa vägen i amerikansk politik? Eller är det början på något nytt vi ser - ett långt demokratiskt maktinnehav och en obotligt försvagad höger?
Jag tar det säkra före det osäkra och vågar inte hoppas på mer än några år av "hope and change" om Obama vinner i natt.