Med mindre än ett halvår till valdagen ser det motigt ut för alliansen. Underläget i opinionen verkar svårt att bryta. Enligt samstämmiga opinionsmätningar skiljer det minst fem procentenheter mellan blocken till de rödgrönas fördel.
Erfarenheten säger dessutom att sittande regeringar så gott som alltid straffas av väljarna. Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har alla regeringspartier backat i val med två undantag: Moderaterna lyckades behålla sina mandat i valet 1994 och Socialdemokraterna gick framåt i valet 2002.
Ovanpå det kommer den ekonomiska krisen. Som tidskriften The Economist noterade nyligen har borgerliga regeringar i Sverige haft oturen att drabbas av kallduschar i konjunkturen varje gång de haft makten.

Men alliansen brottas även med självförvållade problem. Alla fyra partier är i full färd med att styla om sig själva. I dokusåpavärlden brukar det kallas för att göra en extreme makeover - det gamla ska ut och en ny fräschare upplaga ska hamras fram.
Moderaterna vill inte längre vara ett högerparti för män. I stället gör man allt för att uppfattas som ett mittenparti med stor attraktionskraft på kvinnor. De nya Moderaterna bär varken slips eller pärlhalsband och vistas helst på en vårdmottagning någonstans i Folkhemssverige.
Centerpartiet har tröttnat på sin image som bakåtsträvande knätofsparti och lanserar sig som ett liberalt näringslivsvänligt alternativ på högerkanten. Det var länge sedan man hörde ramsan om att hela Sverige ska leva. Nu förknippas partiet lika gärna med Stureplanscentern och kravet på fler skyskrapor i Stockholm.
Kristdemokraterna är det mest uttalade kvinnopartiet inom alliansen. Det måste man ändra på, verkar partistrategerna tycka.
Den gamla "snällismen" håller följaktligen på att ersättas av köksbordspopulismen. De nya Kristdemokraterna har dragit på sig brynjan och hytter med näven mot kultureliten i Stockholm.
Samma sak med Folkpartiet. Det ljusblå lärarinnepartiet är numera Sveriges tydligaste högerparti. Man profilerar sig i testosteronstinna frågor som Nato, slopad värnskatt, kärnkraft, starkt försvar och ja till euron. Mjukisfrågor som miljö och jämställdhet däremot göre sig icke besvär.
Höger har alltså blivit mitten och mitten har blivit höger. Manspartier vill bli kvinnopartier och tvärtom. Gemensamt för alla fyra partierna är att de ratar sina kärnväljare till förmån för nya väljargrupper.
Det behöver förstås inte vara fel. Moderaterna har förmodligen rätt i att de måste positionera sig i mitten om de ska ha en chans att förverkliga drömmen om att bli ett statsbärande parti. Val avgörs inte ute på högerkanten. Och för C, FP och KD kan det verka logiskt att fylla vakuumet efter M när det har blivit för trångt i mitten.

Men frågan är om väljarna hänger med. När Novus nyligen frågade vilket parti väljarna förknippar med att stå på "de välbärgades sida" svarade 78 procent Moderaterna. Det kan möjligen förklara hur Reinfeldt kan vara så mycket populärare än sitt parti. Det tar tid att ändra bilden av ett parti hos väljarkåren - för att inte tala om fyra.
Och trots all denna förnyelse lyckas inget av partierna att framstå som riktigt modernt. Ungdomarna ratar alliansen och det är svårt att se hur borgerligheten ska kunna attrahera Miljöpartiets väljare.
De nya moderaterna är för pragmatiskt torra för att locka unga väljare. Centern har lyckats tappa bort miljöfrågan trots att partiet äger miljöministerposten. Och Folkpartiet har städat ur all kulturradikalism.
Risken är alltså att alliansen lyckas med konststycket att alienera sina traditionella kärnväljare utan att vinna nya väljargrupper.

Trots detta behöver inte loppet vara kört. De rödgröna har nämligen en räcka egna problem att brottas med fram till valdagen - det låga förtroendet för Mona Sahlin, oenighet i centrala frågor och en hotande skattechock.
Om det rödgröna alternativet känns alltför skakigt kan regeringen mycket väl dra ifrån på upploppet. Men alliansen gör det inte lätt för sig.