ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Anna Dahlberg

Alliansens krig mot verkligheten

Läs fler krönikor! Här är Anna Dahlbergs samlingssida
ANNONS:

Att regera är svårt. Fråga bara alliansen.

I takt med att de politiska skillnaderna tunnas ut har regeringsduglighet blivit det nya svarta. Allt talar för att valet kommer att avgöras av denna fråga: vem är bäst på att ratta Sverige?

Alliansen har länge haft ett försteg i den matchen. Det var inte några smittande visioner som avgjorde valet 2010, utan väljarnas robusta förtroende för firma Reinfeldt & Borgs sätt att sköta ekonomin.

Just därför är det extra allvarligt för alliansen när tilltron till dess regeringsduglighet nu nöts ner på område efter område.

Skolresultaten störtdyker, tåg spårar ur, försvaret hostar blod, sjukskrivningarna ökar, vården krampar och så vidare.

Svaret från regeringen låter påfallande likt oavsett område: "Vi tog över den här verksamheten i kris från Socialdemokraterna. Nu genomför vi de mest långtgående reformerna i historien/Europa just på grund av dessa brister. Vi har tillfört X antal extra miljoner/miljarder, men det tar tid innan vi kommer se resultat."

Även om det finns korn av sanning i denna berättelse, så har alliansen förlorat slaget om verklighetsbilden. När Reinfeldt hävdar att försvarsförmågan har stärkts och Björklund intygar att skolan är på rätt kurs riskerar de att uppfattas som politikens svar på Bagdad Bob. De befinner sig i ett parallellt universum från alla andra.

Vad är det då som har gått fel? Till att börja med måste man konstatera att det är en fundamental skillnad på att reformera skatte- och bidragssystem å ena sidan och tjänsteproducerande verksamheter å den andra. Genomför man ett jobbskatteavdrag så blir det sänkt skatt. Att vända utvecklingen inom stora verksamheter är något helt annat.

Ta skolan. Säg Jan Björklund och det första många tänker på är studiedisciplin och kepsen på hattkroken. Ändå visar det sig sju år senare att Sverige är värst i hela västvärlden när det gäller sena ankomster. Att utbildningsministern tycker att det ska vara ordning i klassrummen och undervisning från katedern har inte fått något som helst genomslag ute i verkligheten.

Försvaret är ett ännu tydligare exempel. Ingen regering i modern tid har lyckats styra Försvarsmakten. Snarare är det svansen som viftar på hunden i fråga efter fråga. Politikerna beställde en ny insatsorganisation till år 2014, men den har nu skjutits upp till år 2023. Ett försvar som vi skulle ha bemannat i år försenas alltså med ett decennium, utan att någon ens orkar bli upprörd över saken.

Samma sak med försöken att banta Högkvarteret och officerskåren. En av sjukorna inom det svenska försvaret är att antalet hövdingar är långt fler än antalet indianer. Vi har exempelvis 897 överstelöjtnanter, det vill säga potentiella bataljonschefer, men bara åtta bataljoner. Och vi har fler generaler än kanoner.

Men att göra något åt dessa obalanser har visat sig vara notoriskt svårt.

Polisväsendet är samma elände. Alliansen trodde att fler poliser skulle lösa problemet med för få uppklarade brott, men effekten blev den motsatta. Och alliansen är inte ensam om att trampa vatten i brottsbekämpningen. Minns Bosse Ringholms (S) klassiska utbrott om slöa poliser år 2005.

Vi har gärna bilden av att regeringar styr och ställer som de behagar. En ny lag, lite extra resurser eller en harkling från en minister borde väl räcka för att alla ska rätta in sig i ledet?

Verkligheten är betydligt mer krävande. Det handlar om myndigheter som sätter sig på tvären, om ingrodda organisationskulturer och kåranda - en trögrörlig massa som på gott och ont bjuder motstånd.

Jag tror att alliansen har underskattat dessa svårigheter. I stället för att noga analysera vilka utmaningar man står inför och vilka verktyg man har i sin hand har man spottat ur sig reformer. Följden har exempelvis blivit att Björklund har lyckats alienera en hel lärarkår.

Det är för all del inte det enda bekymret. Det har också funnits en övertro på marknadslösningar som ett slags trollspö inom skattefinansierad verksamhet. Det har bäddat för flera av de problem som man nu brottas med, såsom järnvägsunderhållet och oseriösa friskolor som går i konkurs.

En fyrpartiregering har dessutom av naturliga skäl inneboende svagheter, både när det gäller rekrytering av rätt kompetens till alla poster och interna maktkamper. Till på köpet regerar man numera i minoritet.

Högmod kommer före fall, brukar det heta. Kanske är det vad vi bevittnar nu. Likt de grå håren som tränger fram på amerikanska presidenter ser vi hur den en gång så självsäkra alliansen nöts ner av en avig verklighet. Och på de områden där man har lyckats över förväntan - såsom jobben - får man inget erkännande.

Det kostar på att regera, men är gratis att peka finger. Enda trösten för regeringen är att strålkastarljuset snart kommer att riktas åt andra hållet. Mot en socialdemokrati som har dränerats på regeringserfarenhet och ett vänster- och miljöparti som aldrig har känt tyngden av en ministerportfölj.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: