Det har varit en surrealistisk vecka. Hollywoodsvenskan Anna Anka har blivit rikskändis genom att sjunga hemmafruns lov och uppmana kvinnor att se till att deras män alltid är sexuellt tillfredsställda.
Den konservative debattören Roland Poirier Martinsson ackompanjerade med basstämma på Newsmill under rubriken "Ingenting går upp mot en riktig hemmafru". I artikeln beskriver han hur stolt han är över att varje dag komma hem till ett städat hus med middagen på bordet och barnen i faggorna. Några krav på att frugan ska vara fixad och villig verkar han dock inte ha.
Som om detta inte vore nog gick KD-ledaren Göran Hägglund i veckan ut i ett nytt utfall mot "Sveriges radikala elit" som förtrycker "verklighetens folk" (DN Debatt 17/9).
Vad är det egentligen som händer? Håller vi på att få en konservativ backlash i Sverige? 50-talet åter?
Dessbättre kan vi pusta ut på den fronten. De bakåtsträvande rösterna i debatten verkar nämligen ha fått det mesta om bakfoten. Inspirerade av den amerikanska debatten försöker de måla upp en konflikt mellan en konservativ tyst majoritet som hånas av östkustliberalerna på universiteten och i medierna.
Men Sverige är inte USA. I den mån vi har kvar ett bibelbälte så börjar det och slutar i Jönköpings län, typ. Vi är världens mest sekulariserade land och därmed också ett av de mest progressiva.
"Verklighetens folk" i Sverige ratar kyrkan, låter sina 16-åriga döttrar käka p-piller och applåderar gladeligen bögarna och flatorna i Pride-paraden varje sommar.
Vi är helt enkelt ett land av ogifta sambos, blöjbytande pappor och arbetande morsor. Hemmafruar är lika sällsynta som kokospalmer.
Visst finns det en radikal elit i Sverige av kulturvänsterkoftor, radikalfeminister och queerforskare som torgför åsikter som ligger långt till vänster om vad folkmajoriteten tycker. Det går inte att förneka.
Men vad Hägglund & Co blundar för är att det finns en motsvarande konservativ elit av abortmotståndare, konverterade katoliker och Bushkramare som står minst lika långt ifrån vanligt folks åsikter.
Sanningen är att dessa röster är märkligt överrepresenterade i debatten med tanke på hur aparta vissa av deras åsikter är i en svensk kontext. Hur många procent av svenskarna är egentligen abortmotståndare? Anhängare av Bushs gamla neokonservatism? Svärmande Israelfans?
Kanske en handfull. Till och med Hägglunds mjukiskonservatism appellerar bara till 3- 4 procent av svenskarna. Men i debatten breder dessa socialkonservativa röster ut sig med allt större självförtroende.
Jag är faktiskt lite bekymrad över vart den svenska högern är på väg. För ett årtionde sedan var nyliberalismen ledstjärnan för unga högeranhängare. I dag verkar det allt oftare vara en religiöst färgad socialkonservatism.
Tunga högerbastioner som Timbro och Svenska Dagbladets ledarsida känns alltmer influerade av detta tankegods. Ett talande exempel är den gamle nyliberalen Thomas Idergard, som numera är katolik och anhängare av påvens stränga abort- och sexualsyn. Samt ansvarig för Timbros välfärdsprogram.
Dessa åsikter må vara pikanta och skapa underhållande debatter, men något framgångsrecept för KD och Alliansen utgör de knappast. "Verklighetens folk" befinner sig på helt andra breddgrader.