Anna Dahlberg: Skenfäktning i Annapolis

Publicerad
Uppdaterad
Israel vill inte. Palestinierna kan inte. Därför kommer nästa veckas fredskonferens i Annapolis att misslyckas.
På papperet är det mycket som ser lovande ut inför det historiska fredsmötet. Efter sju års harvande med diverse säkerhetsplaner och förtroendeskapande åtgärder – Mitchellplanen, Tenetplanen, vägkartan för fred och allt vad de heter – har USA äntligen insett att man måste tillbaka till slutstatusfrågorna om man ska komma någonvart i Mellanösternkonflikten.
Det har varit för mycket process och för lite fred sedan Daytonförhandlingarna havererade år 2000. Och USA har alltför länge uppträtt som om landet abdikerat från rollen som medlare i konflikten.
Nu är vi tillbaka där vi började efter sju förlorade år med Bush i Vita huset: ett historiskt fredsmöte ska hållas på amerikansk mark och vi har en president som snart kliver av och därför vill kröna sin politiska gärning med en fredsuppgörelse om världens mest kända konflikt.
Så varför denna glädjedödande pessimism? Därför att fredsansträngningarna inte är på riktigt.

Låt oss börja med israelerna. Det är klart att Israel skulle vilja fira sin 60-årsdag nästa år i fred med sina grannfolk. Tiden talar emot Israels ockupationspolitik, både när det gäller demografin och den växande radikalismen i den muslimska världen.
Men den insikten är av ungefär samma slag som oron för klimathotet – man vet att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen, men skjuter helst upp de smärtsamma besluten.
Israel lever i praktiken redan i fred. Om man undantar Qassamregnet över Sderot njuter israelerna av en bättre och tryggare vardag än på många år. De kan numera åka buss utan att behöva snegla efter potentiella självmordsbombare och ekonomin växer så att det knakar.
Israel har fått fred utan att ge avkall på land. Om man sluter ett fredsavtal med palestinierna däremot hamnar man i värsta fall i den motsatta situationen. Israel tvingas då ge upp koloniseringen av Västbanken, med allt vad det innebär av politiskt kaos, och i gengäld riskerar man Qassamraketer mot Tel Aviv och Ben Gurion-flygplatsen.
Vilket osökt leder oss över till problemet på den palestinska sidan. Palestinierna skulle förmodligen skriva under ett fredsavtal i morgon om de gavs chansen, men de kan inte leverera det som efterfrågas från israelisk sida – ett slut på konflikten.
Palestinierna vill gärna ha land, men kan inte garantera fred.

Så ser förutsättningarna ut inför nästa veckas fredskonferens, som numera har döpts om till möte för att sänka förväntningarna.
Om inte detta ska bli ännu ett förlorat tillfälle att skapa fred vill det till att insatserna höjs. Idén om en principdeklaration var utsiktslös från första början. Det är klart att parterna inte spelar ut sina starkaste kort förrän allt står på spel och freden ligger inom räckhåll.
Det bästa sättet att rädda situationen är att låta mötet i Annapolis bli startskottet för en fredsprocess värd namnet.
Det förutsätter att USA är berett att ägna det kommande halvåret åt att på allvar pressa Israel att ge upp ockupationen och på allvar ta itu med säkerhetsproblemen på den palestinska sidan. Personligen har jag svårt att se hur det senare ska kunna lyckas med mindre än att Syrien och Hamas dras in i förhandlingsprocessen.
Utan en sådan historisk satsning kommer Annapolis bara att bli ett fototillfälle för ledare som mest av allt vill ge sken av att de eftersträvar fred.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida