Anna Dahlberg: Skenfäktning i Annapolis

På papperet är det mycket som ser lovande ut inför det historiska fredsmötet. Efter sju års harvande med diverse säkerhetsplaner och förtroendeskapande åtgärder – Mitchellplanen, Tenetplanen, vägkartan för fred och allt vad de heter – har USA äntligen insett att man måste tillbaka till slutstatusfrågorna om man ska komma någonvart i Mellanösternkonflikten.
Det har varit för mycket process och för lite fred sedan Daytonförhandlingarna havererade år 2000. Och USA har alltför länge uppträtt som om landet abdikerat från rollen som medlare i konflikten.
Nu är vi tillbaka där vi började efter sju förlorade år med Bush i Vita huset: ett historiskt fredsmöte ska hållas på amerikansk mark och vi har en president som snart kliver av och därför vill kröna sin politiska gärning med en fredsuppgörelse om världens mest kända konflikt.
Så varför denna glädjedödande pessimism? Därför att fredsansträngningarna inte är på riktigt.

Låt oss börja med israelerna. Det är klart att Israel skulle vilja fira sin 60-årsdag nästa år i fred med sina grannfolk. Tiden talar emot Israels ockupationspolitik, både när det gäller demografin och den växande radikalismen i den muslimska världen.
Men den insikten är av ungefär samma slag som oron för klimathotet – man vet att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen, men skjuter helst upp de smärtsamma besluten.
Israel lever i praktiken redan i fred. Om man undantar Qassamregnet över Sderot njuter israelerna av en bättre och tryggare vardag än på många år. De kan numera åka buss utan att behöva snegla efter potentiella självmordsbombare och ekonomin växer så att det knakar.
Israel har fått fred utan att ge avkall på land. Om man sluter ett fredsavtal med palestinierna däremot hamnar man i värsta fall i den motsatta situationen. Israel tvingas då ge upp koloniseringen av Västbanken, med allt vad det innebär av politiskt kaos, och i gengäld riskerar man Qassamraketer mot Tel Aviv och Ben Gurion-flygplatsen.
Vilket osökt leder oss över till problemet på den palestinska sidan. Palestinierna skulle förmodligen skriva under ett fredsavtal i morgon om de gavs chansen, men de kan inte leverera det som efterfrågas från israelisk sida – ett slut på konflikten.
Palestinierna vill gärna ha land, men kan inte garantera fred.

Så ser förutsättningarna ut inför nästa veckas fredskonferens, som numera har döpts om till möte för att sänka förväntningarna.
Om inte detta ska bli ännu ett förlorat tillfälle att skapa fred vill det till att insatserna höjs. Idén om en principdeklaration var utsiktslös från första början. Det är klart att parterna inte spelar ut sina starkaste kort förrän allt står på spel och freden ligger inom räckhåll.
Det bästa sättet att rädda situationen är att låta mötet i Annapolis bli startskottet för en fredsprocess värd namnet.
Det förutsätter att USA är berett att ägna det kommande halvåret åt att på allvar pressa Israel att ge upp ockupationen och på allvar ta itu med säkerhetsproblemen på den palestinska sidan. Personligen har jag svårt att se hur det senare ska kunna lyckas med mindre än att Syrien och Hamas dras in i förhandlingsprocessen.
Utan en sådan historisk satsning kommer Annapolis bara att bli ett fototillfälle för ledare som mest av allt vill ge sken av att de eftersträvar fred.