ALMEDALEN. Jag begriper allt mindre av Socialdemokraternas jobbpolitik.
Det började bra i går. På en välbesökt pressträff förklarade Mona Sahlin att vi måste arbeta mer och längre upp i åldrarna. Om vi ska klara framtidens välfärd kan vi inte fortsätta att gå i pension redan vid 63- 64 års ålder.
Ännu bättre blev det när Sahlin slog fast att hon "absolut inte tror på att dela på jobben". Det var en uppfriskande bredsida mot samarbetspartnern Miljöpartiet, som brukar predika just sådana idéer.
Det lät nästan som om Anders Borg agerade sufflör i bakgrunden.
Men så kom den märkliga twisten på resonemanget, som fick åtminstone mig att tappa tråden fullständigt. Å ena sidan vill Socialdemokraterna göra det ännu mer lönsamt att arbeta. Det räcker inte med regeringens dubbla jobbskatteavdrag för 65-plussare; Socialdemokraterna efterlyser ännu mer.
Å andra sidan går Sahlin till storms mot just skattegapet mellan lön och pension. I sitt tal från Almedalens scen senare på kvällen kallade hon jobbskatteavdraget för en "skymf".
Detta förhatliga avdrag ska alltså samtidigt byggas ut och raderas ut. Få ihop det den som kan. Den enda logik jag kan se bakom utspelet är att pensionärer ska gynnas i alla väder medan notan skickas till alla förvärvsarbetande under 65 år. På så vis hoppas S kunna vinna tillbaka en viktig väljargrupp från Alliansen.
Det finns fler underligheter i Socialdemokraternas jobbpolitik. Bara sättet som Mona Sahlin talar om jobben på är avslöjande. "Vi måste investera i fler jobb", är en fras som ständigt återkommer.
Jobb är inte längre en inkomstkälla i välfärdsstaten, utan har förvandlats till ännu en utgiftspost tillsammans med vård, skola och omsorg.
Vad består då dessa jobbsatsningar av? Jo, som regel rör det sig om olika utbildningsplatser, betalda trainee- och praktikplatser och dylikt. På sin höjd handlar det om ökade statsbidrag till kommuner och landsting. Någon politik för att ta fram riktiga jobb utanför den offentliga sektorn har man inte.
I Socialdemokraternas Sverige ska vi i stället utbilda bort arbetslösheten. Ja, arbetarrörelsen verkar ha fått pippi på kunskapslyft.
Talande nog vill man döpa om arbetsförmedlingen till kompetensförmedlingen. Uppgiften är alltså inte längre att coacha människor till rätt jobb, utan att slussa dem till rätt utbildning.
Detta verkar vara Socialdemokraternas nya giv för att gömma undan arbetslösheten. Under Göran Perssons tid slussades människor in i AMS-åtgärder och förtidspensioneringar för att frisera arbetslöshetstalen. Nu ska ungdomar och andra som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden i stället knytas upp i olika utbildningar. Om bara alla skaffar sig en fil kand och blir högproduktiva så kommer alla problem att lösa sig.
Det är inte trovärdigt. Det kommer aldrig att gå att utbilda eller "investera" bort arbetslösheten. Vi måste i stället ge fler människor en rimlig chans på den ordinarie arbetsmarknaden genom sådant som sänkta ingångslöner, en mer flexibel arbetsrätt och en fungerande yrkesutbildning. Vi måste se till att den privata tjänstesektorn kan expandera och suga upp en allt större andel av arbetskraften.
Men det är just den sortens åtgärder som S motsätter sig.
Det har som vanligt varit mycket fokus på Mona Sahlin under Almedalsveckan - inte minst sedan det visat sig att 69 procent av väljarna tycker att hon är en belastning för sitt parti.
Men det är inte Sahlin som är Socialdemokraternas verkliga problem. Ett betydligt större problem är att hon företräder en rörelse som inte längre har något svar på de utmaningar som välfärdsstaten står inför.
