Anna Dahlberg: Reinfeldt har inget att frukta

I kväll drabbar statsministern och hans utmanare samman i en valduell i SVT:s "Agenda". Att döma av partiledardebatten i veckan kommer två ämnen att dominera: regeringens skattesänkningar och utanförskapet.
Det är i så fall bingo för Reinfeldt.
Mona Sahlin anklagar regeringen för att ha vänt ett budgetöverskott i underskott genom att låna till skattesänkningar. Det är en kritik Reinfeldt kan ta lätt på. För det första har Socialdemokraterna anammat de flesta stegen i jobbskatteavdraget. För det andra befinner sig Sverige i en drömsits när det gäller statsfinanserna.
Medan nästan alla andra västländer dras med galopperande budgetunderskott har Sverige full kontroll över räkenskaperna. Menar Sahlin verkligen att Anders Borg borde ha hållit ännu hårdare i plånboken under den ekonomiska krisen?
För mig är det obegripligt att Sahlin håller fast vid detta debattspår. För ett år sedan gick det måhända att göra en poäng av regeringens slösaktighet när det statsfinansiella läget fortfarande såg skakigt ut. Men i dag?

Lika grunda är argumenten när det gäller utanförskapet - detta hala begrepp. De rödgröna går nu till attack mot alliansen för att, i strid med sitt viktigaste vallöfte, ha ökat utanförskapet med 70000 personer sedan valet.
Det är en sanning med mycket stor modifikation.
I november bad Socialdemokraterna Riksdagens utredningstjänst, RUT, att mäta utvecklingen av utanförskapet enligt de tre olika mått som används i debatten. Jag har begärt att få läsa denna rapport.
Den visar att utanförskapet har minskat enligt två av de tre måtten. Mest minskar det enligt den definition som finansdepartementet använder sig av och som kallas "helårsekvivalenter". Då har utanförskapet minskat med motsvarande 125000 personer sedan valet.
Även enligt den modell som Per Schlingmann (M) och arbetsmarknadsdepartementet har tagit fram minskar utanförskapet något.
Det är bara enligt det mått som kallas "bred arbetslöshet" som utanförskapet ökar - från 16,6 procent i september 2006 till 17,5 procent i september 2009.
Förklaringen är att detta mått inte tar hänsyn till långtidssjukskrivningarna.
Den som är sjukskriven räknas nämligen som sysselsatt så länge han eller hon har sin anställning kvar. Det dramatiska fallet i sjukskrivningarna märks därför inte medan den tillfälliga arbetslöshetstoppen i krisens spår får fullt genomslag.
Tursamt nog för de rödgröna så var det detta mått som alliansen använde sig av i förra valrörelsen.
Det bör dock inte hindra Reinfeldt från att stoltsera med framgångarna. Regeringen har nämligen åstadkommit något anmärkningsvärt - att återföra Sverige från världstoppen i sjukskrivningar till det europeiska genomsnittet.
När Göran Persson avgick var över en halv miljon människor förtidspensionerade och runt 200 000 sjukskrivna. Sedan dess har antalet sjukskrivna minskat med 42,5 procent och antalet förtidspensionärer med 12,2 procent.
Det är en dramatisk förändring. Inte sedan 70-talet har så få stämplats ut som förtidspensionärer som i dag.
Några invänder kanske att det beror på att den borgerliga regeringen är hjärtlös och tvingar sjuka människor att jobba. Då kan det vara värt att påminna om att Göran Perssons regering drog i nödbromsen redan år 2002 och gav order till försäkringskassan att halvera sjukskrivningarna på fem år.
Även S insåg alltså att situationen var ohållbar och påbörjade arbetet med att sänka sjuktalen. Men det är först nu som ohälsoläget har kommit under kontroll.

Denna framgång bör Reinfeldt förstås skylta med. Varför lyfter han inte fram alla glädjesiffror som nu strömmar från Försäkringskassan?
Det verkar nästan som om debatten om sjukskrivningarna har gjort honom skotträdd.
Det vore i så fall ett misstag.
Väljarna inser att tillfälligt höjda arbetslöshetstal i krisens spår inte kan lastas regeringen.
Det som räknas är om regeringen har minskat det underliggande utanförskapet eller inte.
Alliansen har definitivt sina svaga punkter. Men statsfinanserna och utanförskapet tillhör inte dem.