Tills för bara något år sedan var de flesta överens om att Afghanistan var det "goda kriget". Krigsmotståndarna var få och hittades långt ut på vänsterkanten. I Sverige bestod de av politiker som Lars Ohly, Maj-Britt Theorin och Thage G Peterson - personer vilkas världsbild frystes med pausknappen för ungefär 30 år sedan.
I dag är situationen en annan. Opinionen har vänt sig mot kriget i stora delar av västvärlden och alltfler politiker och tyckare har sällat sig till kritikernas skara. Här hemma har exempelvis min kollega Peter Wolodarski på Dagens Nyheters ledarsida distanserat sig från kriget (15/11).
Det är inte svårt att förstå varför. Säkerhetsläget försämras i snabb takt och alltfler soldater kommer hem i liksäck. Samtidigt blir det allt tydligare att den regim vi stödjer i Kabul är korrupt och nedsolkad av valfusk och droghandel.
Såväl britter som ryssar har lidit svidande nederlag förr i denna "imperiernas gravplats". Vad talar för att det skulle bli annorlunda denna gång?

Bara den ideologiskt förblindade kan tycka att läget ser ljust ut i Afghanistan. Men vad är alternativet? Den debatten lyser dessvärre med sin frånvaro. Krigsmotståndarna är ohederligt tysta om priset för att lämna landet.
Vissa verkar leva i föreställningen att om bara Nato lämnar så kommer afghanerna att lägga ner sina vapen och omfamna varandra. Sedan kan all världens bistånd rulla in och rädda landet.
Andra tycks över huvud taget inte orka tänka på vad ett uttåg skulle innebära.
Det är dags att göra det. Det första som kommer att hända är att talibanerna återtar makten i Kabul. Om inte över 100 000 västsoldater kan besegra talibanerna är det orealistiskt att tro att afghanerna på egen hand ska kunna hålla stånd särskilt länge.
Talibanerna och al-Qaida skulle sedan utropa en historisk seger över USA och Nato. Det blir i så fall den största framgången för världens jihadister sedan 11/9-attackerna.
Efter åtta år av smärtsamma försök att bygga ett fredligt Afghanistan kommer vi att vara tillbaka på ruta ett. Nej, situationen skulle antagligen vara än värre. Med USA och Nato på flykt kommer talibanerna att kunna destabilisera hela regionen, inte minst grannlandet och kärnvapenstaten Pakistan.
För det afghanska folket väntar en återgång till samma gamla skräckvälde. Flickor skulle inte längre kunna gå i skola och kvinnor tvingas bort från eventuella arbeten. För mig är de inget ansiktslöst kollektiv. Jag tänker på den modiga parlamentsledamoten Fawzia Koofi som jag intervjuade när jag senast var i Afghanistan och på kvinnorna jag mötte i det skyddade kvinnohuset i Kabul. Vad kommer att hända med dem?
Krigsmotståndarna kan inte längre ducka för den debatten. På samma sätt som vi måste ha en seriös diskussion om priset för att stanna i Afghanistan måste vi också våga tala om priset för att lämna.

Personligen tycker jag att Afghanistan är värt en chans till. Om det över huvud taget ska gå att vända utvecklingen är Obamas truppförstärkning på 30 000 man nödvändig. Men det är inte på slagfältet som landets framtid kommer att avgöras.
Det avgörande är i stället vilket slags regim vi kommer att ha i Kabul. Om president Karzai fortsätter att styra landet som en mafioso är Afghanistaninsatsen dödsdömd. Han måste nu rensa ut krigsherrar och knarkbaroner och tillsätta en ren regering med målet att utrota korruptionen och försona landets befolkningsgrupper.
Omvärlden får inte vika en tum på den punkten.