Muren är inte byggd av betong utan av vatten. Söder om den brunsörjiga floden Ibar bor kosovoalbaner, i norr kosovoserber. På pappret tillhör båda sidor den nyligen utropade staten Kosovo. I praktiken har Kosovo varit delat längs detta vattendrag sedan tio år tillbaka.
Sist jag var här var bron full av taggtråd och Kforsoldater. Nu kan jag fritt vandra över från den ena sidan till den andra.
Men det minskar inte känslan av att passera en landgräns. Det första som möter besökaren i norra Mitrovica är den serbiska flaggan. Bilarna har serbiska registreringsskyltar och man betalar med serbiska dinarer.
På husväggarna ser jag klotter som likställer EU med nazism. Däremot finns inte en enda affisch om lokalvalet som Kosovo håller i dag.
En viktig poäng i detta val är att Kosovos serber ska ges möjlighet att styra sina egna enklaver, i enlighet med den så kallade Ahtisaariplanen som villkorar Kosovos självständighet. Det är ett gyllene tillfälle, som tyvärr riskerar att gå förlorat på grund av Belgrads envetna motstånd.
Optimistiska diplomater och EU-tjänstemän pekar på alla framsteg som trots allt sker. Det etniska våldet mellan albaner och serber har upphört. Natosoldater behöver inte längre bevaka de serbiska enklaverna och serber kan utan fara för sin säkerhet promenera på gatorna i huvudstaden Pristina.
Till det ska läggas den nya EU-tillvända regeringen i Belgrad. Lokala extremister har rensats ut och Serbien har gått med på att släppa in EU i norra Kosovo.
Finanskrisen har också tvingat Belgrad att skära ner stödet till kosovoserberna. Tiden då en lärare i norra Mitrovica håvade in 200 procent av motsvarande lön i Serbien är förbi.
Allt detta har satt i gång något i det serbiska medvetandet. Särskilt tydligt är detta i enklaverna söder om floden Ibar, där två tredjedelar av Kosovos serbiska minoritet bor. Människor jag talar med vittnar om en känsla av övergivenhet och förvirring. Drömmen om att Kosovo ska bli serbiskt igen lever kvar, men alltfler har börjat inse att det inte kommer att hända.
Problemet är att den alternativa verklighetsbild som tar form handlar om delning. Tio år har redan gått av de facto-delning och inget tyder på att norra Kosovo är på väg att ge upp sin bojkott.
Än mer oroväckande är utvecklingen i Bosnien. Serbiens andra "utbrytarprojekt" - Republika Srpska - har trappat upp sin retorik så kraftigt på senare tid att Carl Bildt och en amerikansk kollega har dragit i gång en diplomatisk räddningsinsats för landet.
Tio år efter krigen på Balkan vill vi gärna kunna stryka ett streck över detta kapitel och gå vidare. Men så länge Serbien håller två territorier som gisslan kommer regionen att förbli en europeisk huvudvärk.
Det är inte svårt att förstå tänkandet i Belgrad. Norra Kosovo, Republika Srpska och krigsförbrytaren Ratko Mladic är kort som man håller på för att kunna spela ut med maximal vinst. I bästa fall tröttar man ut omvärlden och får behålla det mesta. Eller så tvingas man offra ett eller två kort för att få det tredje, exempelvis Mladic och norra Kosovo i utbyte mot Republika Srpska.
Det är svårare att förstå tänkandet inom EU. "Det finns inget tryck från EU. Man låter Serbien fortsätta obstruera i Kosovo och Bosnien utan några som helst konsekvenser", konstaterar Yll Hoxha, chef för tankesmedjan Foreign Policy Club. Det enda EU bråkar om är Mladic. Dagen efter att han levereras till Haag kommer Serbiens medlemskapsansökan att tas emot med öppna armar.
Det är illavarslande. EU har blivit bakbundet av fem vägrarstater, som motsätter sig Kosovos självständighet. Under tiden cementeras förhållandena på marken.
Om Serbien skulle få igenom en delning av Kosovo öppnas återigen Pandoras ask på Balkan. Då kommer Bosnien att slitas i stycken, albanerna i södra Serbien kommer att vilja bryta sig ur och Makedonien troligen falla samman. Därför måste EU hålla stenhårt på principen att inga fler gränser får ändras.
Utsikten från bron över Ibar ser inte lovande ut.