Jag går runt på gatorna i det som en gång kallades "Dödens triangel", på grund av alla självmordsbombningar, och frågar vanliga israeler vad de tycker om Sverige. Många har helt missat de senaste årens infekterade affärer och rycker bara på axlarna.
Men de som har följt rapporteringen tvekar inte i sina omdömen: "Ni tar ensidigt ställning för palestinierna eftersom ni har så många muslimer i Sverige", slår 27-åriga butiksbiträdet Lital fast. 60-årige David anser att problemet är större än Sverige: "Hela Europa säljer ut sig till araberna!"
Fredsaktivisten Shaul Arieli nickar igenkännande. "Israeler i gemen tycker att Sverige har förlorat sin balans. Man menar att ni accepterar allt från palestinsk sida - terror, raketer osv - men så fort Israel försvarar sig, då väller kritiken fram."
"Du hör saker som att allt som krävs är en terrorattack i Stockholm och svenskarna skulle ändra sig totalt. Eller: Om svenskarna är redo att byta grannar är vi det också. Vi tar norrmännen!"

Men det är framför allt på politisk nivå som relationerna är frostiga. Konfliktfrågorna har avlöst varandra:
Aftonbladetaffären. Israel krävde att Sverige officiellt skulle fördöma artikeln om att Israel har plundrat palestinier på organ, men Carl Bildt vägrade.
De våldsamma protesterna mot David Cup-matchen i Malmö och judars utsatta situation i staden.
Svenskt deltagande i Gazakonvojen, utan något avståndstagande från politiskt håll.
EU:s rådsslutsatser om den israelisk-palestinska konflikten under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009.
Det sistnämnda är ingalunda historia. Sverige lyckades driva igenom skarpa formuleringar om Jerusalems status, där man slår fast att den heliga staden måste bli huvudstad för två stater. Detta dokument utgör fortfarande grunden för EU:s gemensamma hållning kring fredsprocessen.
Lika frustrerade som israeliska diplomater är över dessa slutsatser, lika tacksamma är palestinierna. När de antogs demonstrerade jublande palestinier utanför det svenska generalkonsulatet i Jerusalem med EU-flaggor i händerna.
Även om det talas om att gå vidare i relationerna syns få tecken på ett upptinande. Den ständige globetrottern Bildt har inte satt sin fot i Israel sedan februari 2009, vilket snart är två år sedan. Det är svårt att tolka det som något annat än en kraftig markering av missnöje med Israels politik i allmänhet och med utrikesministern/extremisten Avigdor Lieberman i synnerhet, som protokollet skulle kräva att Bildt träffade.

Ironiskt nog är det under en borgerlig regering som Israelrelationen har gått i baklås medan regeringen Persson gjorde sitt yttersta för att bättra på förhållandet under 2000-talet.
Är det ett bekymmer? Nej, inte så länge Israel styrs av en högerextrem regering som lägger krokben för fredsprocessen. I dagsläget har Israel större anledning att oroa sig över sin vänkrets än över skaran av kritiker. Är det verkligen kristna fundamentalister och islamofobiska extremistpartier som Israel vill ha som hejaklack? Sanna vänner av Israel måste våga protestera tydligt mot den förda politiken.
Däremot är det ett bekymmer om Sverige uppfattas som Israelfientligt i största allmänhet. En vän med erfarenhet både från Sverige och Israel dryftar en spännande idé: "Varför låter ni inte Forum för levande historia sätta upp en utställning i Israel om hur Sverige räddade judar undan nazismen? Där har ni en positiv story att berätta."
Ja, varför inte?