Sällan har en så värdig frihetsrörelse slagits ned med sådant barbari som i Iran. Likt flugsvärmar har Basijmilisen omringat de unga demonstranterna och misshandlat dem med batonger, skjutit skarpt och arresterat.
Alla som någon gång har mött Irans unga generation har bländats av den. Hela dess uppenbarelse är en protest mot ayatollornas medeltida styre - från de tjocka eyeliner-strecken kring ögonen till rocklåtarna, twittrandet och studentprotesterna.
De utgör en tsunami av modernitet i ett land där 70 procent av befolkningen är under 30 år.
Redan för åtta år sedan skrev jag från Teheran: "För varje dag jag spenderar i Iran blir min känsla allt starkare - den islamiska republikens dagar är räknade." Den prognosen kvarstår, men det kommer att ta tid, sannolikt lång tid.
Bakom kulisserna fortsätter maktkampen mellan reformister och konservativa. Men det stora slaget om Teherans gator verkar vara avgjort.

Hade detta kunnat undvikas? Finns det något vi i omvärlden hade kunnat göra för att skydda oppositionen från regimens brutala framfart?
Under veckan som gått har det rests mängder av krav på ett mer resolut agerande: Sverige borde kalla hem vår ambassadör i Teheran i protest! Vi och alla andra EU-länder måste öppna våra ambassader för skadade demonstranter! Obama, Bildt och alla andra västledare borde öppet ta ställning för oppositionen och vägra att ha med fuskpresidenten Ahmadinejad att göra!
Det är en lockande kravlista. Magkänslan säger att detta är det minsta vi kan göra för Irans frihetshjältar, som riskerar sina liv för rättigheter som vi tar för givna. Men situationen är tyvärr mer komplicerad än så.
Västledarna har utan tvekan varit oförsvarligt sena och försiktiga i sina reaktioner. Obama var först knäpptyst i tre dagar; sedan gjorde han ett obegripligt utspel där han sade sig respektera Irans suveränitet. Vår egen utrikesminister har också varit märkligt distanserad.
Men om västvärlden hade gått så långt som kritikerna kräver skulle man sannolikt ha gett oppositionen en dödskyss. Utländsk inblandning, i synnerhet amerikansk, är ett känsligt ämne i Iran - på goda grunder. Det räcker med att påminna om CIA-kuppen 1953 och det efterföljande stödet till den återinsatte shahen.
Om västvärlden hade gått ut och proklamerat att dess ambassader kommer att tjäna som basläger för oppositionen är risken stor att man hade kramat ihjäl den. Då hade Ahmadinejad kunnat peka finger och säga: "Vad var det jag sade - det är utländska intressen bakom protesterna".

På samma sätt har jag svårt att ställa mig bakom kraven på att klippa banden till den iranska regimen. Relationerna kan självfallet inte fortsätta som vanligt efter allt blod som har runnit på Teherans gator. Omvärlden måste på olika sätt markera sin avsky inför det som har hänt. Om inte FN:s säkerhetsråd kan enas kring skärpta sanktioner mot prästväldet bör EU gå vidare på egen hand.
EU har länge tvekat att dra åt tumskruvarna i hopp om att reformrörelsen ska komma tillbaka till makten. Nu är det hoppet släckt. Den iranska regimen har tvärtom tiltat i en ännu mer repressiv och stockkonservativ riktning.
Men även en sådan regim kommer omvärlden tvingas ha att göra med. Dragkampen om Irans kärnvapenprogram går snart in på upploppet. Om vi ska undvika att Israel tar saken i egna händer måste vi ge förhandlingsvägen en chans.

Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten åt ett annat håll. Vi vanliga medborgare har också ett ansvar. När jag talade vid en manifestation för Irans frihetskämpar i veckan blickade jag ut över ett hav av svenska exiliranier. I fyra timmar stod de i värmen för att visa sin solidaritet med systrarna och bröderna i Iran.
Så har det sett ut dag efter dag, inte bara i Sverige utan runt om i världen. Det är nästan uteslutande exiliranier som har stått på barrikaderna. Visst har många västungdomar hjälpt till på nätet genom att ställa om sina twitter-konton för att förvilla. Men några protesttåg liknande dem som hölls mot Irakkriget har inte gått att uppbåda.
Varför? Det är en fråga som vi alla bör ställa oss.