Í samma stund som Sarah Palins stjärna tändes i vecka falnade mitt hopp om ett bättre USA.
Man vet när man bevittnar något stort – något som har kraften att stjälpa hela spelplanen över ända. Sarah Palins tal inför det republikanska konventet
i veckan var en sådan händelse.
Hon tog publiken med storm och lyckades ingjuta en ny sorts energi i McCains grånade kampanj. Om Palin-effekten håller i sig riskerar den att vrida hela presidentvalet i en ny riktning.
Ut åker sakfrågorna, såsom hur ekonomin ska fås på fötter igen. In kommer moralfrågorna, personfrågorna och den klassiska amerikanska populismen.
Palins tal gav en tydlig försmak av vad som komma skall. Hon utmålade sig själv som en outsider – en vanlig hockeymamma – och laddade gång på gång slangbellan mot Washington-etablissemanget, medierna och allt som kan avfärdas som elitistiskt högbrynt.
Risken är tyvärr överhängande att valet inte längre blir en tävlan om vem som är mest lämpad att bryta upp från de katastrofala åren med Bush, utan om vem som känns mest patriotisk och vem man helst skulle vilja halsa en Budweiser med.
I den kampen lär den intellektuelle Obama stå sig slätt mot skämtaren McCain och den jagande fembarnsmamman Palin.
Länge var jag övertygad om att årets presidentval inte alls är ett ödesval på samma sätt som det för fyra år sedan mellan Bush och Kerry. McCain har ju trots allt en imponerande politisk meritlista. Han har utmanat sitt eget parti i frågor som miljö, immigration, tortyr och kampanjfinansiering. Det borde borga för att han skulle bli en helt annan sorts president än Bush.
Jag är inte lika säker längre. McCain har bedrivit en överraskande smutsig kampanj och har vikt pappersflygplan av många av sina tidigare modiga ställningstaganden. I bakgrunden finns också tre tunga frågetecken som får mig att känna att McCain är direkt olämplig för presidentämbetet:
- Åldern. McCain fyllde 72 år
i förra veckan och om han vinner presidentvalet kommer han att bli den äldsta tillträdande presidenten någonsin. Även om han har gått på som ett rastlöst ånglok under kampanjen är han märkt av sin höga ålder, bland annat i form av flera allvarliga fall av hudcancer.
Ändå är det inte McCains fysiska hälsa som skrämmer mig mest, utan risken för att han mentalt har börjat släpa efter. McCain vet knappt hur man använder en dator och han blandar gång på gång ihop begreppen i världspolitiken. Han har förväxlat Irak och Afghanistan, Sudan och Somalia, sunni och shia och lagt ut texten om det icke-existerande landet Tjeckoslovakien. Jag vet inte vad som är värst – att han inte vet vad han talar om eller att han får upprepade blackouter.
- Temperamentet.
McCains dåliga humör är lika välkänt som ökänt. Han brusar lätt upp och det finns oräkneliga exempel på hur han faller ut mot andra senatorer och till och med sin egen fru Cindy. Det sista man vill är att överbefälhavaren för världens enda supermakt ska ha ett okontrollerat humör.
- Hökaktigheten.
När McCain utmanade Bush om republikanernas nominering år 2000 var McCain de neokonservativa hökarnas favorit – inte Bush. McCain är av naturen konfrontativ och orädd. Han var en av de mest hängivna anhängarna av Irakkriget och började argumentera för nödvändigheten av ett anfall mer än ett halvår före Vita huset.
I dag ligger McCain till höger om Bush i de flesta utrikesfrågor, från Rysslandspolitiken till Kina, Irak och Iran.
När han på ett valmöte förra året tillfrågades om det finns planer på att anfalla Iran svarade han med att börja sjunga ”Bomb bomb bomb, bomb bomb Iran”.
För mig är det obegripligt att denna mix av hög ålder, impulsivt sinnelag och aggressiv utrikespolitik inte skrämmer de amerikanska väljarna. Tvärtom ser de honom som det trygga alternativet i en allt farligare värld.
Ännu märkligare är det att stora delar av den svenska högern verkar inta samma bekymmerslösa hållning.
