Afghanistan
Jag åker i det första militärfordonet av fyra, en Cougar. I de övriga sitter fem andra europeiska journalister som är med på samma Natoresa.
Det är den varmaste dagen hittills i år. Svetten tränger fram under min huvudduk och under den tunga, skottsäkra västen.
Värme betyder också att krigssäsongen har dragit i gång igen, och det med besked. Den senaste månaden har varit den värsta aprilmånaden någonsin, berättar de amerikanska soldaterna. Det största hotet kommer från vägbomber som talibanerna placerar ut längs Highway 1. Ibland hittar soldaterna så många som tre om dagen.
"The South is heating up", konstaterar en soldat bistert.

Qalat är huvudort i provinsen Zabul, som tillsammans med Helmand och Kandahar utgör talibanbältet i söder vid gränsen mot Pakistan.
Bara en bråkdel av barnen i Zabul går i skolan. Lärare misshandlas, dödas och får öronen avskurna. Rädslan för talibanerna är påtaglig överallt.
Och det är just fruktan som är talibanernas viktigaste vapen. De är för militärt svaga för att vinna strider eller hålla områden. I stället strövar de runt som vargflockar på landsbygden i jakt på lätta byten.
Enligt de afghaner som jag talar med består talibanerna av tre grupper:
1. De hårdföra, ideologiskt motiverade krigarna.
2. Kriminella element.
3. De som ansluter sig av ekonomiska skäl.
Det är framför allt i den sistnämnda gruppen som talibanerna rekryterar lokala krafter. Buden skiftar om hur stor lönechecken är, men den är definitivt fetare än de 100 dollar i månaden som den afghanska armén betalar.

En annan rekryteringsgrund är de amerikanska flygbombningarna som har krävt alldeles för många civila liv. I brist på kängor på marken har USA i hög grad förlitat sig på attacker från luften.
Men den entydiga bild jag får är att talibanerna har svagt folkligt stöd.
Enligt opinionsmätningarna ligger det på fem procent; den högsta siffran jag hör någon nämna i Zabul är 20 procent. De flesta förhåller sig neutrala av rädsla för att välja sida.
Omvänt finns det fortfarande ett betryggande stöd för den internationella närvaron i Afghanistan, även om det minskar. I Zabul är amerikanerna accepterade i de områden som de kontrollerar. Problemet är att de områdena är så få. Huvuddelen av Zabul är rödfärgad på kartan, det vill säga bortom de amerikanska och rumänska styrkornas kontroll.
Talibanland om man så vill.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt med soldater för att hålla territoriet.

Om utvecklingen är oroväckande i Afghanistan är den direkt alarmerande i grannlandet Pakistan. Efter övertagandet av Swatdalen har talibanerna avancerat till Bunerdalen och står nu bara drygt tio mil från huvudstaden Islamabad.
Talibaniseringen av Pakistan går så snabbt att landet löper en reell risk att bli en "failed state", en sönderfallande stat. En sådan händelseutveckling skulle få den iranska revolutionen 1979 att blekna i jämförelse.
Om talibanernas offensiv i regionen ska kunna brytas krävs till att börja med att Pakistans regering och armé vaknar upp inför detta existentiella hot. Det är där som huvuddramat utspelar sig. Afghanistan är bara symptomet på problemet. Pakistan måste inse att Indien inte längre är huvudfienden och flytta över styrkorna från Kashmirfronten till den egna talibanfronten.
Men det kommer också att krävas betydligt fler soldater på marken i Afghanistan.
Frågan är om Pakistan inser situationens allvar och om Obamas kommande truppförstärkning på 17000 man är för lite, för sent.